Recension

: Tjuvklyftan
Tjuvklyftan Leif Holmstrand
2013
Albert Bonniers Förlag
7/10

Att lämnas i glappen

Utgiven 2013
ISBN 9789100130886
Sidor 135

Om författaren

Fotograf: Mika Korhonen

Leif Holmstrand, född 1972 och bosatt i Malmö, är poet och konstnär. Han debuterade 2002 med diktsamlingen Stekelgång, där teman som kropp och kön presenterades sida vid sida med upplösning av dessa begrepp. Våren 2008 utkom Myror. I mars 2010 utkom diktsamlingen Vid mardrömmens mål och 2012 kom Domningskanten. Leif Holmstrand ger dessutom ut böcker under namnet Anna-Maria Ytterbom.

leifholmstrand.com – Författarens hemsida med bilder och info.

Sök efter boken

Tjuvklyftan är en titel som antyder en berättelse där platsen är det centrala. Redan i bokens namn finns också en tydlig anspelning på hot och en rad fantasier sätts igång. Allra lättast är det att tänka sig denna klyfta rent konkret, som ett mossigt, slemmigt, avfallsluktande gap som slukar allt som kommer i dess väg. Det är också så Leif Holmstrands text börjar. Som en beskrivning av Gapet i form av en geografisk plats.

Men under min läsning ändrar jag snabbt uppfattning. Först kommer en frustration och förvirring över att inte hitta pusselbitarna i vad som tycks vara en ganska klassisk historia. Sen en total uppgivenhet. Jag är i textens våld, tänker jag. Jag kan inte göra något alls för att överbrygga klyftan. Snarare än platsen är det ett sprucket rundvalv av tid som är i fokus. Tiden är inte hel och de textfragment som presenteras i Tjuvklyftan är definitivt inte hela.

Kring platsen Tjuvklyftan och de händelser som har utspelat sig där i en avlägsen men ändå påtagligt närvarande tonårstid, kretsar ett antal människor som nu befinner sig i yngre medelåldern. Ann, Hanna, Johannes, Lars, Pim och Pom och Hinkmannen. Av dessa personer är någon förövare. Någon är den våldsutsatte. Någon är betraktaren och någon är betraktad, någon är en ensam skugga och någon är den röst vars stämma försöker förklara ett händelseförlopp som inte låter sig förklaras. Den som ska säga sanningen om människorna.

Jag läser in ett kollektivt medvetande i texten där enskilda handlingar, personer och framför allt minnen löses upp. Texten glappar såväl historiskt som stilistiskt. Ibland saknas ord, ibland bryter stycken med versaler in med fraser som jag uppfattar som samhälleliga strömmar. Våldshandlingar har ägt rum vid Tjuvklyftan. Sexualitet, hot och längtan lyser genom texten. Men att försöka sätta ihop detta till något linjärt vore ett våld i sig, eller rent av en omöjlighet.

I stället utövar texten våld på mig som läsare och när jag väl har accepterat det är det riktigt roligt att läsa Tjuvklyftan. Jag njuter av Holmstrands språk som är både grumligt och klart; å ena sidan poetiskt vackert och hotfullt, å andra sidan berättande. Jag berörs men inte på något direkt sätt. Läsningen är inte en stråle i bröstet, mer som en molande värk i ryggslutet.

Vore Tjuvklyftan en bok som fordrade av sin läsare att stanna upp och lyssna, hade den behövt läsas i avskildhet och koncentration. Nu gör den inte det, den ropar inte efter någon förståelse. Den vill att jag ska lyssna men inte dra några medömkande slutsatser. Därför kan jag läsa den på tunnelbanan likaväl som mellan sömn en av alla dessa tidiga vårnätter när det håller på att ljusna. Den är som starkast i glappen och det är där den lämnar mig.

Anna Carlén

Publicerad: 2013-04-10 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-14 15:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5178

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?