Jag läste ungefär 20-30 sidor på morgonen medan jag fortfarande låg kvar i sängen. När jag valde kläder i garderoben gjorde jag det långsamt och mer noggrant än jag brukar. Det fick bli slips och nystruken skjorta fastän jag bara skulle sitta hemma vid datorn hela dagen och skriva på en uppsats.
Det ÄR en bok som får mitt ständigt undertryckta klädbegär och min modehunger att vakna till liv igen trots att mitt privata budgetunderskott befunnit sig i ett konstant “skitår” sen jag tog studenten för nästan tio år sen. Den där uppsatsen blev det inte mycket av den förmiddagen. Istället blocketsurfade jag efter begagnade symaskiner och traderasökte efter skoklämmor och försökte hitta en antik slipsnål i ebaystacken. Jag tog även bort en bläckfläck på min sambos jacka med hjälp av hårspraytipset (tack Elsa! mycket bättre än alla metoder jag provat).
Boken är däremot INTE den vintagebibel jag hoppats på att den skulle vara.
Billgrens egna fotografier är superbra och roliga. Lotta Kühlhorns formgivning av boken är väldigt väldigt bra och att ge sidorna med text olika pastelliga färger fungerar fantastiskt ihop med det matta papper som boken är tryckt på. Elsa Billgrens egna illustrationer av olika plagg ger mig samma lyxiga känsla som första gången jag såg Stina Wirséns modeillustrationer.
MEN, all denna “historia” som är grunden till den kärlek för vintageplagg som Billgren känner saknas i texterna. När hon berättar om sin egen tid i vintagebutik är hon som allra bäst. Då blir det personligt och roligt. Eller tragikomiskt som när hennes lägenhet börjar brinna. Men det är för lite sånt och det är för lite nördande. Det glänser till i texten här och var men det är alldeles för få såna tillfällen.
När hon på sidan 44 tipsar om att “maskinsydda kanter går bort” i jakten på den bästa scarfen så vore det bra med illustrerande fotografier som visar skillnaden. Samma gäller för “favoritmodeskaparna” på sidan 45 och framåt. Och hur fina illustrationerna än är så känns det bara konstigt att fold out-garderoben mot slutet av boken inte visar upp valda delar ur Billgrens garderob i fotoform, hon verkar ju onekligen ha väldigt mycket kläder och jag känner mig lite snuvad på konfekten när jag öppnar “dörrarna” för att kika in. Det finns många fler exempel på att det är en otroligt kunnig skribent som ligger bakom texterna men som av någon anledning hållit (hållits?) tillbaka. Det känns som att jag fortfarande bara står kvar utanför den fantastiska vintagevärlden och tittar in genom ett nyckelhål.
Publicerad: 2013-04-09 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-11 23:07
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).