Recension

: Contemporary Swedish Photography
Contemporary Swedish Photography Estelle af Malmborg (red.)
2012
Art and Theory Publishing
4/10

Vart är vi på väg med den svenska fotografin?

Det här är en intressant bok. Jag både retar mig på den och blir attraherad av den. Kan inte få den ur huvudet. Idén är god: att presentera den svenska fotografiska scenen internationellt. Boken är till största delen skriven på engelska. Man presenterar 52 svenska fotografer med en bild och en textsida var. Några få har fått ytterligare utrymme. De flesta är verksamma på de konstnärliga arenorna.

Men det är ju så med fotografi att det är en spretig sysselsättning. En fotograf kan ena dagen riva av ett modejobb för att nästa dag försjunka i ett svårmodigt existentiellt bildskapande. En nyhetsbild kan mycket väl hamna på en gallerivägg. Så jag menar inte att det är något fel i att man tussar ihop dokumentärfotografen Jean Hermanson med den konstnärligt utövande Annica Karlsson Rixon.

Kanske är det den något pretentiösa titeln jag retar mig på, Contemporary Swedish Photography. Det görs inte så många genomlysningar av det svenska fotografiska landskapet, så den här boken lär länge få stå oemotsagd, och de femtiotvå fotografer som kom med kommer att räknas som de som finns. De minst lika många som borde varit med kommer inte att värderas lika högt ute på de flotta glasborden på Europas gallerier och konsthallar. Boken kanske borde ha hetat ”Några svenska fotografer vi gillar” istället. Eller något annat…

I den inledande texten förstår man att problemet har varit under diskussion. Man menar att det är oundvikligt att några namn utelämnas men att man inte har ambitionen att göra en kartläggning. Lite längre fram i texten slår man sig för bröstet och hävdar att boken ”ger en bild av det samtida Sverige sett genom ögonen på vår tids främsta fotografer”. Lite prettovarning där.
contempinlaga1
Kanske man borde ha gjort en app istället där man kunde fylla på och ta bort allt eftersom samtiden rullar på. Det vore verkligen Contemporary!

Texterna är välskrivna, initierade och ibland lite välfriserade. Man kan känna smaken av säljande baksidestext från en fotografmonografi. Men eftersom nu allt är så påläst och lärdomsspäckat så studsar jag högt över de faktafel jag hittar:

NEJ, Walter Hirsch fotograferade inte i London med en ”mediumformat camera” 1967, det som senare skulle bli en separatutställning på Moderna museet. Han fotograferade med en halvformatskamera. Det kan låta som en petitess men det är faktiskt lika allvarligt som att kalla Lars Lerin för oljemålare eller Camilla Läckberg för poet. Olika kameror ger olika uttryck.

Det är en snygg bok. Ett skickligt tryckeriarbete där de olika fotografernas olikartade yttryck väl tagits tillvara. En del arbetar med pastellfärger i ljusa eller mörka nyanser medan andra drar på med mättade kraftiga färger. Men så studsar jag till igen. Och Jean Hermanson skulle väl vända sig i graven om han såg sin bild av arbetarna vid stämpelklockan. Artikelförfattaren till just den texten beskriver hur Hermanson ”managed to bring out nearly invisible nuanses” – icke i denna bok i alla fall! Det verkar som man hittat någon gammal kopia på en kopia, reprofotad. När jag jämför den med samma bild i boken Jean Hermanson, Fotografier , utgiven av Malmö Museer 2005, så framstår magplasket allt mer tydligt.

Niclas Östlind har skrivit en elegant historik över den svenska fotografin från 60-talet till i dag. På tretton sidor lyckas han med konststycket att få med nästan alla de där man saknar i resten av boken. Han beskriver tidsandan, fotokonstens status och även hur tekniken format bilderna under olika perioder. I avslutningen på sin text hävdar han något som jag inte alls håller med om. Men kanske han har rätt?

Efter att ha konstaterat att fotografi numera är något som auktionshusen intresserar sig för, ser han en tendens till att det fortfarande finns en särskillnad mellan fotografi och konst, där de yngre fotografernas bilder med konstnärliga förtecken värderas högre än äldre klassiska dokumentära fotografier.

Jag funderar lite över vad hans inställning till detta faktum är. Förordar han att Jean Hermansons bilder från verkstadsgolvet skulle spikas upp på galleriväggarna med prislappar på? Att ett inlemmande i den starkare struktur som förvisso samtidskonsten har, skulle göra att vi åter uppmärksammade och talade om dessa bilder?

Är det en god sak, eller skall den fotografi som försöker berätta om en social verklighet hålla sig borta från glittret på auktionshusen och gallerierna?

Tommy Arvidson

Publicerad: 2013-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2013-01-28 17:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5070

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?