Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789186497217 |
Sidor | 192 |
Orginaltitel | Sauvage |
Översättare | Maria Björkman |
Språk | franska |
Jag har gått runt länge och småläst Nina Bouraouis Enstörig när jag äntligen sätter mig för att formulera mig kring den. Boken tillhör redan last season, men är ändå en sådan som tar längre tid än en säsong att processa. Jag tänker att det är en bok värdig sommarlovet. Den sortens sommarlov vars lästid bara får upptas av en enda bok eftersom den kräver så mycket känslomässigt utrymme att den tar syre från alla andra.
I Enstörig följer läsaren 14-åriga Alya, hennes liv och filosofiska utläggningar i det sena 70-talets Alger. ”Följer”, är förresten inte korrekt uttryck här. Läsaren är i Alya, sammanlänkas med hennes kroppsliga vara, känner hennes saknad och längtan och blir aldrig utsläppt ur dem. Alya tänker på och upplever, snarare än berättar om, bästa vännen Sami som har försvunnit. På vilket sätt han försvann får varken Alya eller läsaren veta, men hans frånvaro är ständigt genomlysande i anteckningsboken som är platsen för Alyas nedskrivna tankar. Den relation Alya har med Sami är platonisk, men när de är tillsammans brinner världen:
Jag kände mig som en väsentlig del av världen tillsammans med Sami och hans mamma. Vi var levande, igång. Jag tänkte inte längre vare sig på vassen eller dyn, jag tänkte inte längre vare sig på utomjordingar eller på en bättre värld. Jag bars av vinden och av kärleken. Jag var inte kär. Varken i Sami eller i någon annan heller för den delen. Men jag älskade föreställningen om kärleken. Den fyllde mitt hjärta, som en vätska kunde ha fyllt en hålighet. Jag kände mig uppfylld, medräknad. Men medräknad av mig själv.
Nina Bouraouis förra bok Våra kyssar är avsked var byggd kring korta stycken med glimtar av människor som funnits i hennes liv, olika ögonblick där åtrån skapade koncentrat som vi sedan snabbt fick lämna. Där fanns andningspauser som störde rytmen och flödet. Därför är jag glad att Bouraoui har återgått till att skildra bara en persons tankar i Enstörig.
Alya har tonåringens skarpa blick för skärningspunkter, förmågan att befinna sig i stark oro och eufori samtidigt. Hon är egocentrerad men på samma gång öppen för det som sker i det kollektiva. Hon lever med Gud och andligheten nära och har ett genuint intresse för människorna runt omkring.
Nina Bouraoui skriver med Alyas röst fram en orubblig närvaro och en sorgligt vacker finkänslighet för tillvaron. Hon rör sig kring åtrån, kärleken, magin, universum – samma grandiosa teman som alltid. Det får hon gärna fortsätta göra ett tag till.
Publicerad: 2013-01-27 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-10 20:10
5 kommentarer
Vilken fin recension.
#
Tack!
#
[...] “Jag har gått runt länge och småläst Nina Bouraouis Enstörig när jag äntligen sätter mig för att formulera mig kring den. Boken tillhör redan last season, men är ändå en sådan som tar längre tid än en säsong att processa. Jag tänker att det är en bok värdig sommarlovet. Den sortens sommarlov vars lästid bara får upptas av en enda bok eftersom den kräver så mycket känslomässigt utrymme att den tar syre från alla andra.” Läs mer [...]
#
jag har läst många av ninas böcker och är drabbad verkligen,
av hennes täthet och djup och flerdimensionalitet,
av hennes levande sina känslor och verkligheter, för hon
verkar leva i orden och i sina texter, märkligt och unikt,
hon kanske är århundrandets författare
jag hoppas nobelkommitten inte väntar till nästa århundrade
#
Kan bara hålla med dig där Dick!
#
Kommentera eller pinga (trackback).