Bruno är en medelmåtta. Gör sitt jobb på elektronikföretaget Supelec, varken mer eller mindre. Han pendlar fram och tillbaka till den parisiska förorten där han bor, betalar sina räkningar, utmärker sig inte. Bruno är med andra ord som rätt många av oss. Med en skillnad: han när inte någon längtan efter att få vara något annat. Han undviker att bli befordrad, försöker inte lära känna några nya människor, röstar inte i valet och strävar i största allmänhet efter anonymitet. Och – han undviker känslor. Sedan ungdomskärleken Marlène försvann ur hans liv har Bruno levt avstängd. Han räds kvinnor och deras kroppar och lukter. Sexuellt tillfredsställd låter han sig endast bli genom anonyma porrlinjer, per telefon.

Som ni kanske förstår är inte Bruno Kjersen, huvudpersonen i Nina Bouraouis nya roman Standard, världens mest spännande person att följa. Inte så mycket på grund av vanligheten (vi är väl alla egentligen rätt tråkiga?), men på grund av att han, åtminstone i romanens första halva, saknar starka känslor, mål och riktning. Nina Bouraoui skriver annars autofiktivt, om unga queera människor med åtrå och längtan. De är tänkande personer, som har idéer om världen och människorna; de drömmer, har visioner och ser världen i färg. Detta brukar skrivas fram på intensiv, poetisk, ibland närmast manisk prosa. En prosa som visserligen ofta är formmässigt tät och utan andningspauser, och som ofta är utmattande att läsa och ibland kräver att en lägger boken ifrån sig en, men som alltid, alltid lockar till fortsatt läsning. Standard är skriven i samma typ av täta textstycken utan pauser, men på ett nyktrare språk. Vi befinner oss inuti Bruno Kjersen avtrubbade hjärna, där tankarna mestadels kretsar kring det vardagliga; arbetet på företaget, pendlingen hem och resorna till barndomsbyn där hans ensamma mor bor.

Trots att jag tillhör de som uppskattar vardag och avsaknad av egentlig dramaturgi i litteraturen, som njuter av att läsa om arbetsdagar och tågresor, leda och tristess, är det ändå något med Bruno Kjersen som gör att jag har svårt att intressera mig för honom. Det finns en rädsla; minnen och händelser från barndomen, och framför allt en rädsla att konfronteras på ett personligt plan med människorna i omgivningen, som Bouraoui vidrör då och då, som hade varit intressant få ta del av tidigare i romanen.

När Marlène åter dyker upp i Brunos liv, i bokens senare halva, lyfter det något, men det dröjer lite för länge. För nog är det i denna rädsla, som stryker runt i texten, som den europeiska, samtida storstadsmänniskan fångas bäst. I svårigheten att mötas, se och engagera sig i sådant som går bortom det egna. I en gestaltning av en sådan rädsla fungerar Bruno Kjersen visserligen, men personporträttet förblir ganska ytligt. Jag är kluven när jag har läst klart Standard.