Den bok som kom att bli Björner Torssons sista består av tre olika delar: först själva huvuddelen, dikterna, som utgör större delen av boken, sedan ett PS och därefter ett PPS.

PS:et är ett minst sagt intressant inslag, ett slags fiktiv dagbokstext. Nåväl, det är inte första gången i litteraturhistorien som en fiktiv text tagit dagbokens form, men det roliga här är att det är en dagbokstext som Torsson själv har citerat ur i en tidigare diktbok. Alltså, en slags fiktiv citering då ursprungstexten då ännu inte fanns, ens i fiktiv form. Och sedan dess har det vuxit en idé om att skriva den här dagboken.

Ja, ni förstår, det krävs ett viss slags humor – ett slags humor som inte räds ett visst arbete för genomförandet av idén. För arbete har Torsson lagt ner på dagboken. Han har arbetat fram karaktären, författat dagboksanteckningar över ett antal år, och sedan även försökt få projektet publicerat. Tyvärr gick han inte i hamn med projektet, men nu i samband med den här boken fick han alltså tillfälle att publicera utdrag ur dagboken.

Den föregående delen, det vill säga dikterna i boken, präglas även de av den där invecklade och lågmälda humorn som samtidigt är allvarlig. Det är smart, det är det, och ställer krav på uppmärksam läsning:

På marken slingrar sig marken, ingen yta är alldeles rak

Man måste vrida om språket med näsan i verkligheten
Måste just vara                            sten i sin sko

Dikterna rör sig inte sällan i dialog med andra och tidigare litterära verk. En sak jag verkligen gillar är dock att dikterna funkar även för den läsare som inte kan alla namnen och titlarna som ett rinnande vatten. Tonen och humorn lyser igenom ändå. Med andra ord är det inte några skrytfullt självhävdande dikter som finns till för att stänga ute vissa läsare.

Att textens form, dess genre, blir en del av vad som modelleras är kanske inte så konstigt. På många sätt är det just skrivandet och språket som står i centrum i boken. Det är tydligt att språket och texten är av stort intresse för poeten och det är fint att texten får visa hur fascinerande den kan vara, både genom sitt innehåll och genom sin form.

Bokens sista del, PPS:et, börjar som en essä som diskuterar några diktrader på dialekt. Succesivt ändrar sig sedan textens form och det som först antar formen av direkta citat och ett direkt tilltal mynnar ut i dikt.

På liknande sätt rör sig även dikternas form i bokens första del, som ett pågående utforskande för att hela tiden hitta sitt uttryck. På vissa sidor antar texten mer formen av essä, som i den här passagen där ett citat av Ingeborg Bachmann förklaras med Torssons ord:

Orden har all anledning att känna förtvivlan. I varje fall om det handlar om att verkligen utforska människosinnet. Den ensamma människan – i viss mån den verkliga människan, människan i sin kärna – måste alltid underkasta sig språket som samhällelig produkt, ett gigantiskt historiskt välde. En utmärkt mötesplats – för roller. Roller i ett spel, för varandra.