Recension

: Tidvatten, solskörd
Tidvatten, solskörd Ananda Devi
2020
Ellerströms
8/10

Omöjlighetens rundgång

Utgiven 2020
ISBN 9789172475786
Sidor 70
Orginaltitel Quand la nuit consent à me parler, Ceux du large
Översättare Maja Thrane och Jonas Ellerström
Först utgiven 2011, 2017

Om författaren

Ananda Devi, född 1957, har en diger lista med texter bakom sig: Skönlitteratur, essäer, poesi med mera. Född i Mauritius men bor numera i Schweiz.

Sök efter boken

Det dröjer två, kanske tre läsningar innan jag hittar in i Ananda Devis Tidvatten, solskörd. Tillsammans med romanen Eva ur spillrorna, som också kom tidigare i år, är den en introduktion av Devis författarskap på svenska, översatt av Maja Thrane och Jonas Ellerström. Diktens ämnen är angelägna och tangerar delvis romanens. Det rör sig om flykt, exil, arv, minne och tid, kvinnorollens eviga omöjlighet i de patriarkala strukturerna.

Tidvatten, solskörd består av tolkningar av Ananda Devis två senaste diktsamlingar och när jag läser den första, När natten talar till mig, slår det mig att det är något i Ananda Devis poesi som gör att jag har svårt att se den klart. Det finns en sorts rundgång i den som till en början gör den lika svår att ta in som att stanna kvar i. ”Ananda Devis poesi ter sig inte sällan som bön, men en gudlös sådan, riktad ut i natten. Den är också en elegi över ett liv för alltid förpassat till det förgångna, till landet som lämnades.” skriver Maja Thrane och Jonas Ellerström i bokens efterord. Och ja – kanske är det där jag har min ingång.

Som så ofta när poesi upplevs som svår att hitta in i, lönar det sig också att lägga den åt sidan, låta tiden göra sitt, och komma tillbaka senare. Jag upptäcker snart att det är kongenialt med denna diktsamling, eftersom det är just rundgången i dikten som är dess styrka. Rader som ”Må min morgondag bli till igår/eftersom inget finns att göra/bygga upp eller förstöra/intet är redan här: aldrig.” och ”Linjerna var inskrivna/ i min handflata/innan jag föddes” antyder en uppgivenhet, en sorts förutbestämdhet som omöjliggör för de utsatta (och de som solidariserar sig med dem) att blicka framåt. Tidvattnet sköljer över stranden men drar sig alltid tillbaka igen. Den mänskliga kampen, både den inre och yttre ter sig omöjlig att fullfölja, men pågår ändå.

Devi skriver också fram en mer specifik kvinnlig erfarenhet på samma sätt. Som här:

Allt som återstår i ditt minne av mig
är mina lår, min obeständiga kropp,
för alltid kvinna inget annat
än ett ord för oanständighet.

Subjektet i Devis dikt växlar. Ibland finns ett jag närvarande med lika ofta är det ett du som agerar i texter. Ett du som också är ett jag. Jaget är alla kvinnor. Alla kvinnor är hon.

Och dikten reser sig faktiskt ur sin omöjlighet: I stycken som ”Må sanningen komma ur/dessa skeppsbrutna/vars munnar fylls av lera/medan sanden rinner undan.” blir det verkligen en sorts bön vi får. Här finns en djupt inkännande, medkännande röst som ställer sig bakom de utsatta som bebor dikten.

En betydligt rakare poesi är den i bokens andra delDe från havet. Den skildrar båtflyktingarnas situation och skrevs som en reaktion på det som i Europa har kallats för flyktingkris. Berättandet blir tydligt, liksom perspektivet. Diktens jag befinner sig utanför det skildrade, betraktar flykten och förödelsen ”på datorn/invid en orkidé/en sprakande brasa/med ett glas vin i handen”. Det gör inte det hela mindre inkännande. Här finns också människor bortom rubriker och slagord. Här är pojken som slumrar bland sockerrören bredvid en mus. Här är hon som ville spela huvudrollen i sitt liv och gav sig av till kriget. Han som brukade spela piano för musikens skull, men numera bara hör kriget, landminorna, gråten, döden.

Sist i boken kommer två prosadikter ur När natten talar till mig. Nu knyts samlingen ihop med några av bokens vackraste stycken. I den allra sista texten Öarnas poetik gör poeten i fantasin ett nedslag i de fattiga kvarteren för att tala med en pojke där, som har fått en kalasjnikov i händerna. Så kan solidaritet också börja.

Hur säga till den där pojken som kunde vara min son att det inte är den enda vägen, att det finns andra som du kan ta om du vill, bortom dessa explosiva horisonter och kulans lättvindiga makt, för när du väl är redo att möta det, att axla det, ta ödet i egna händer så sviker det dig, träffar dig som ett slag i ansiktet utan att du såg det komma och sedan står du där med sprucken läpp och brustna drömmar och hädanefter blir det enda du får uppleva av andra deras rädsla när de hukar under din vrede men ingen kommer att ge sig till dig i kärlek

Anna Carlén

Publicerad: 2020-08-20 00:00 / Uppdaterad: 2020-08-19 21:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8203

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?