Recension

: Eva ur spillrorna
Eva ur spillrorna Ananda Devi
2020
Bokförlaget Tranan
10/10

Uppslitande om klass och kön

Utgiven 2020
ISBN 9789188253910
Sidor 182
Översättare Maja Thrane

Om författaren

Ananda Devi, född 1957, har en diger lista med texter bakom sig: Skönlitteratur, essäer, poesi med mera. Född i Mauritius men bor numera i Schweiz.

Sök efter boken

Jag var oheligt jävla arg när jag läste den här boken. Jag fick lägga ifrån mig den flera gånger för att andas i kvadrat. Fyra sekunder in, lika många ut. En panikångestattackstrategi gammal som synden. Jag har aldrig förstått det där med att man ska sträva efter att vara originell i sitt skapande. Jag kan vara fel ute; det att mitt antagande skulle återspegla en anomali snarare än en norm, men nog dyker antydningar upp i tid och otid. Vissa ämnen är eviga, varför då inte behandla dem i all evinnerlighet. År, århundraden, samhällsskeenden fortlöper och förändras men vissa saker består – orättvisa är en av dem. Vi måste fortsätta belysa den. Varför inte skära i den, sticka i den, stycka och blottlägga för att få se och beröras. Orättvisan finns alltid i nya miljöer och med utvecklingen följer andra angreppsvinklar och handgrepp. En evig vrede som måste underhållas för att vara varm nog för den som är utanför den direkta orättvisas verkningar. Vrede och handling, vrede som handling, nej – som fruktbar handling. Vi är alla delaktiga i segregeringen, bristen på jämställdhet i alla dess former och den isande frånvaron av solidaritet. Rytandet mot den nedan, krypandet för den ovan.

Nedan text kommer inte vara apolitisk. Jag kommer inte ens försöka. Boken är inte det och en recension som inte återspeglar sitt objekt är inte en recension. Och objektet måste i någon mån sträva mot att bli till något levande som tränger sig in. Är du fullblodsborgare med tilltro till människors valfrihet och möjligheter, rasist eller värre kan du sluta läsa nu. Eller läs för all del, och förargas, håna och le i mjugg. Jag tror inte du ändrar på dig. Jag bryr mig inte. Er fantasiförmåga är inte särskilt imponerande.

Mauritius är en gammal brittisk koloni. Till skillnad från flertalet andra länder som blivit kvitt piskorna och den ekonomiska och mänskliga exploateringen har Mauritius klarat sig relativt väl. Ekonomin är känslig för konjunkturer i och med sin centrering kring sockerexporten och även om landet kan ses som relativt välmående är den just det – relativ. Som tydligast blir det oftast i större städer där förfallet börjar ju längre bort från centrum man rör sig. Detta är förvisso inte enbart en realitet i forna kolonier. Troumaron är en fiktiv förort till huvudstaden Port Louis där något vanligt, alltförvanligt utspelar sig. Fyra ungdomar, på gränsen till vuxenlivet, är instängda bland betong och hem som tyfonen rivit ned. Eva, kropp; Sad, Rimbaud-influerad poet in spe; Clélio, en liten bricka i ett större ungdomsgäng; och Savita, mer svårtydd men blicken ändå lyft uppåt och framåt.

Boken är ingen uttalad stridsskrift, men upplever man den inte som det är man antagligen hjärtlös eller alltför van. Den gör mig outsägligt ledsen. Det är något trotzsigt över den och den för tankarna till Dykungens dotter. Släktskapet är tydligt i orättvisan, men språket skiljer sig. Jag antar att det har med mina egna sinnesstämningar att göra. Och det tyglade språket som är glöd.

De fyra föds in i ett nät vävt av en predestinationens spindel som inte gärna låter någon undslippa. Avstånd mellan fattig och rik; välmående och misär mäts inte nödvändigtvis i meter. Från mitt låghetsperspektiv ser jag detta dagligdags i min vardag. Jag bor i utkanten av Göteborg, i ett område som inte klassas som livsfarligt men åtminstone suspekt och med ett djupt rotat dåligt rykte. Inte sällan svävar ”Bergsjöfågeln”, alltså polishelikoptern, ovanför våra lägenhetsbyggnader i jakt på byten. Men jag är välkommen i många sociala tillställningar bara jag kliver ur min favoritpersona – den huv- och längs utmed väggen smygande varelsen. Kön, ålder, vit hudfärg, en viss akademisk status och en slips i garderoben står som garanter. De tre sistnämnda attributen är vad som särskiljer mig från många andra i området.

Berättelsens ungdomar skiljer sig inte nämnvärt åt på avgörande områden, men har olika drömmar och perspektiv på framtiden. Känslan av meningslöst motstånd kryper sig ändå obarmhärtigt på och det är vad som gör mig arg. Inte oväntat tydliggörs mekanismer som är större än vad en enskild svårligen kan värja sig emot: Internaliserat självhat, uppgivenhet, resignation och fatalism.

Men jag vet att jag inte kommer att förändras. Jag är en värdelös liten skit. Jag heter Clélio, en stackars sate som sväljer andras rostiga spik. Vad väntar ni er? Man är den man är.

Känslan att vara instängd både i sig själv och omgivningen.

Och vad skulle förresten steget framåt leda till? Till öns ände, som är världen ände. Vi kan inte ge oss av. Enda sättet är att flyga bort. Enda sättet att undkomma är att dö.

Kapitalismens obarmhärtigt och inbyggda logik som bara har en sak för ögonen: Profit. Mödrar som sliter i sitt anletes svett för att bringa hem små slantar till hushållet. De arbetar hårt men konkurreras ändå ut av arbetskraftsinvandrare som förmår arbeta hårdare med färre krav på lönekuvertets tjocklek. Hur det hårda arbetet bryter ner bara för att rikare ska bli rikare och att vi och andra ska kunna handla till löjligt låga priser. Symaskinen, fabriken, dödade drömmar och kroppar. Och till sist vreds livet ur dem av den osynliga hand som stryper där den kommer åt. Vad som ofta diskuteras i olika sammanhang är symptomen snarare än orsakerna. All analys utan klassaspekten involverad är a priori ogiltigförklarad.

Mödrarna tynar bort i ett resignerat töcken. Fäderna försöker återvinna auktoriteten genom att dricka, men någon auktoritet har de inte längre.

Den enda auktoritet den försupne och förslappade och, antar vi, uppgivna och vedervärdiga fadern till Eva har är när han misshandlar sin henne för att vidhålla och försvara familjens heder när illvilliga rykten sprids. Ananda Devi säger i en intervju i Karavan att hennes morfar var ett ”ett ordinärt monster” som behandlade kvinnor i hans närhet mycket illa. Detta tog hårt på Devis moder och det är inte en långsökt gissning att detta återspeglar sig i Eva ur spillrorna.

Eva far illa ut. Vi har sett det tidigare. Det finns inget originellt i det och det är däri det sjuka ligger. Samhället sett ur ett vidare och världsomfattande perspektiv är ruttet. I verkligheten, nyss, nu, strax sexualiseras unga tjejer: ”- Jaha, jag ser att du börjar få kurvor”. Det är en del av en objektifiering av kvinnor som leder till många förfall. En internaliserad syn på sig själv som objekt. Dra åt helvete ditt avskum till man, som förstör barn genom att göra dem medvetna om sig själv som kropp. Du förtjänar att få ditt ansikte inslaget. Kvinnor som hatar män hatar. Män som hatar kvinnor gör det medan de slår och våldtar och mördar. Ni kommer inte bli förvånade under läsningen.

Vi måste ge oss av, rädda oss. Killarna i kvarteret kommer att bli män, och börja hata som män.

Det slutar på det värsta tänkbara vis för en av tjejerna. Mördad för att hon såg. Mördaren fråntog

henne all värdighet genom att trycka ner henne i en soptunna. Fastslog: Du är ingen. Du finns inte. Du levde förgäves. Du var ingenting värd. Punkt.

Känslan av att inte vara i kontroll över sitt öde, vad nu ett öde är, går antagligen inte att föreställa sig. Ibland far jag ut till Saltholmen med spårvagnen som faktiskt förbinder Bergsjön med Saltholmen. Där hörde jag inga säga att de brukar föreställa sig ”andra versioner av oss själva, födda på fina adresser i familjer där nederlaget inte står skrivet i ens handflata eller ens krokiga knän”. Resan tar dryga femtio minuter, men åker man hela vägen har man gjort en pervers och förvriden klassresa. Män lever i Bergsjön lever i genomsnitt omkring nio år kortare, kvinnor ungefär sex år. Det här är i Sverige.

I boken förekommer en person som tagit sig ur den kletiga väven. För henne blev det Saltholmen. Hon är advokat och företräder i ett rättsfall en av bokens människor. Någonstans i bakhuvudet hör jag

- Nej men Eva lilla, varför blev du inte advokat trots att din lärare och andra våldtog dig om och om och om igen? Ta ditt ansvar nu, för fan! Gör något av ditt liv!

Jag vill citera hela boken, nöja mig med att skriva: Läs den. Att ni bara skulle behöva lita på mitt omdöme. Men en sådan text vore ingen recension. Men jag vill ändå avsluta med detta:

Jag är ingenting. Ett misstag på vägen. Någonting bortkastat. Enskild, olik, raderad. Natten slukar mig. Den är omättlig. Den äter mig, gnager mig bit för bit. Och den blir aldrig färdig.

Robert Myhreld

Publicerad: 2020-03-19 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-18 21:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8050

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?