Så jävla trött är namnet på Gemma Hartleys debutbok. Så jävla trött är dessvärre också känslan man upplever under läsningen. Boken avhandlar ämnet kvinnors känslomässiga arbete, ett ämne som är viktigt (och som jag skrivit om förr här på sajten), men tyvärr lyckas Hartley inte leverera.

Boken tar sitt avstamp i en misslyckad morsdagspresent. Gemma Hartley hade önskat sig en professionell storstädning av badrummen, hennes make tyckte i sin tur att det var för jobbigt att fixa och för dyrt, varför han gjorde det själv, medan gratulanten städade undan hans skor och kläder. För Gemma Hartley hade hela poängen varit att hennes man för en gångs skull skulle ha varit den som planerade, kontaktade olika firmor, tog in offerter och jämförde priser. Kort sagt: göra känslomässigt arbete. När så inte blev fallet slutade morsdagsfirandet i ett jättegräl, och att Gemma Hartley skrev en artikel om känslomässigt arbete som blev vida spridd.

Så långt allt väl. Personliga berättelser är bra redskap i faktaböcker. Problemet är att vi aldrig kommer vidare. I kapitel efter kapitel avhandlar Hartley hur det ser ut hemma hos henne och hennes man. I de fall hon lyfter blicken från det egna hushållet är det för att intervjua någon bekant. Referenser till forskning, eller för den delen intervjuer med forskare, lyser allt som oftast med sin frånvaro. Och det borde väl finnas en hel del vetenskap i ämnet?

Som det är nu stannar resonemangen i författarens egna funderingar, baserade på hennes eget och möjligen hennes vänners liv. Förutom att det är ovetenskapligt är det trist att läsa. Inte blir det bättre av att Hartley har en tendens att upprepa sina slutsatser om och om igen.

Ett annat problem är bristen på vilja att utmana. Hartley återkommer gång på gång till att det är viktigt att män får lära sig känslomässigt arbete, för att bli ”hela människor”, få kontakt med sin känslomässiga sida och så vidare. Det är må hända inte helt fel, men författaren nämner inte med ett enda ord hur män faktiskt tjänar på att kvinnor sopar banan framför dom. Ärligt talat, att faktiskt ta ansvar för städning, tvätt och handling är inte speciellt kul och spiller över på annat man vill ägna sig åt (till exempel karriär). Att ha någon som gör grovjobbet åt en framstår i mina ögon som betydligt mer lockande än att ”vara en hel människa”.

Som förklaring till att kvinnor gör mer känslomässigt arbete än män hänvisas till kultur och normer. Igen är detta helt sant, men varifrån kommer dessa normer? Finns det någon/några som tjänar på dessa rent materiellt och som historiskt tjänat ännu mer…? Frågan är såklart retorisk och svaret är ja. Men med Hartleys bok som enda källa skulle man inte ens kunna gissa sig till det.

Givetvis är det viktigt att en sådan här bok har skrivits. Och att Hartley genom denna har fört upp ämnet känslomässigt arbete på den feministiska agendan ska hon ha all credd för. Bokens slutbetyg blir en stark femma, för även om innehållet lämnar en del att önska är det viktigt att den finns. Möjligen kan också det ganska tama innehållet tilltala en och annan läsare som behöver bli uppmärksammad på problemet med att bara den ena parten i en relation planerar mat, handling och barnens kläder, men inte är riktigt redo för tyngre material.