Utgiven | 2019 |
---|---|
ISBN | 9781603094504 |
Sidor | 192 |
Språk | engelska |
Medförfattare | Justin Eisinger och Steven Scott |
Att som skådespelare förknippas väldigt starkt med en särskild, ikonisk och älskad roll kan vara problematiskt. Svårt att någonsin komma utanför den och få vara någon annan – vilket ju trots allt är vad yrket kan sägas gå ut på. Film- och tv-historien är fylld av skådespelare som mer eller mindre desperat försökt skaka av sig sådana roller.
Just därför blir man lite glad när någon liksom bara omfamnar den där rollen, kan vila i och faktiskt glädjas åt att de fått vara den där ikonen som tittarna tagit till sina hjärtan.
Det intrycket ger George Takei när han i självbiografiska They called us enemy beskriver sig själv som veteran ”from the starship Enterprise” i Star Trek.
I soared through the galaxy … with a crew made up of people from all over the world. Our mission was to explore strange new worlds … to seek out new life and new civilizations … to boldly go where no one has gone before.
I am the grandson of immigrants from Japan who went to America. Boldly going to a strange new world, seeking new opportunities.
Att han knyter ihop Star Trek-universumets brokiga mångfald av varelser med sin egen barndoms USA gör kontrasterna påtagliga. Takeis karaktär Sulu, styrman på rymdskeppet Enterprise, var kanske vem som helst i gänget, men den japanskättade småbarnsfamiljen Takei i andra världskrigets USA var plötsligt något helt annat, misstänkliggjorda och utpekade som främmande och farliga.
They called us enemy tar sin början i en scen som etsat sig fast i George Takeis minne. Han och lillebror Henry – båda döpta efter brittiska kungar – väcks av sin pappa. Familjen måste packa och lämna sitt hus. Soldater kommer för att hämta dem.
George Takeis pappa, Takekuma Norman Takei, kom till USA som tonåring. Mamman, Fumiko Emily Nakamura, är född i Kalifornien av japanska föräldrar. De gifter sig i mitten av 1930-talet och får tre barn. Det yngsta, Nancy Reiko, är bara en baby när japanerna anfaller Pearl Harbor 1941 och familjen, tillsammans med alla andra japanskättade amerikaner, förvandlas till fienden.
Nu sätts familjen Takei i läger i Camp Rohwer, Arkansas, tillsammans med närmare 8500 andra japanskättade amerikaner. Det är förstås fullkomligt vedervärdigt att helt oskyldiga människor föses ihop i baracker och bakom taggtråd, enbart baserat på sitt etniska ursprung. Samtidigt är det här långt ifrån enbart en mörk berättelse. Dels bevarar föräldrarna under omständigheterna en värdighet, vettighet och kärlek på ett beundransvärt sett, dels bjuder berättelsens barnperspektiv på en hel del ljusglimtar och roligheter. Vid ett tillfälle blir lille George till exempel ilurad av en lite äldre kamrat att taggtrådsstängslen finns där för att skydda dem från de dinosaurier som lever kvar i Arkansas.
Takei blandar barnets perspektiv med vuxna återblickar på familjens situation, och han lyfter också blicken mot de opportuna politiker som valde att surfa på människors rädsla och fördomar efter Pearl Harbor. Först 2018 slog den amerikanska högsta domstolen fast att den order som förpassade de japanskättade amerikanerna till lägren i början av 1940-talet stod i strid med konstitutionen. Samtidigt tilläts emellertid Donald Trumps förbud mot inresor från muslimska länder.
George Takei fortsätter att använda den plattform hans karriär möjliggjort till att berätta sin egen familjs historia och till att arbeta emot fler sådana orättvisor.
Publicerad: 2020-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-08 09:24
Inga kommentarer ännu
Kommentera