Drygt sex år efter attacken har World Trade Center förvandlats till utnött ikon, till ett politiskt slagträ och en ursäkt för diverse märkliga prioriteringar och utfall. Under vägen har det blivit nästan svårt att tänka sig – om det nu någonsin varit lätt – att det som hände med tornen var något som verkligen hände. Något otänkbart eller åtminstone ganska bisarrt som drabbade riktiga människor (likaväl som de minst lika bisarra hämndaktionerna förstås forfarande drabbar riktiga människor).

Art Speigelman bor på nedre Manhattan, några kvarter ifrån det som den elfte september 2001 blev Ground Zero. I In the Shadow of No Towers har han samlat reaktioner på händelserna under och efter attacken mot tornen. Boken, ursprungligen publicerad som självständiga helsidor i fler utländska än amerikanska tidningar, är ett gytter av intryck, uttryck, referenser och skrivkramp.

Spiegelman har så vitt jag vet alltid intresserat för att skriva det nästintill obeskrivbara. Privata och historiska katastrofer vävs samman i moderns självmord, föräldrarnas vistelser i nazistiska koncentrationsläger och nu New York under och efter elfte september.

Precis som i Pulitzer-belönade Maus är metafiktion ett framträdande drag i In the Shadow of No Towers. Spiegelman kämpar med att beskriva inte bara WTC-katastrofen i sig, utan också, och kanske framför allt, den komplexa känslan av å ena sidan en älskad och plötsligt hotad hemmiljö – nu förstår jag slutligen, utbrister han, varför inte alla judar lämnade Berlin efter Kristallnatten – å andra sidan alienationen i ett hämndlystet, överpatriotiskt och aggressivt USA styrt av en George W Bush som Spiegelman kallar ”president” bara inom citationstecken – när han inte kallar honom ”that creature in the White House” eller ritar honom som någon sorts ondsint pyssling.

Det blir en fragmentarisk historia, till lika delar präglad av trauman och av Spiegelmans karaktäristiska och oundgängliga svarta humor. På något sätt lyckas han fånga det på en gång bisarra och vardagliga i hur de rykande tornen, medan han och hans fru rusar mot dotterns skola i WTC:s omedelbara närhet, skyms bakom en affisch för en eller annan terroristaction med Arnold Schwarzenegger, eller hur den galna hemlösa kvinna som alltid på hans väg till studion öser antisemitiska invektiv på polska över honom efter attacken byter språk till engelska.

Spigelman tar sin tillflykt till gamla seriestrippar från dagstidningsseriernas barndom och första guldålder och i förvirringen efter attacken blandas figurer och berättarteknik från dessa in i de egna skildringarna. Tvillingtornen blir de ständigt utsatta rackarungarna Hans och Fritz i Katzenjammer Kids. Själv växlar Spiegelman gestalt från sina egna människo- och musfigurer till bland andra Hogan’s Alley, Happy Hooligan, Bringing Up Father och Little Nemo in Slumberland medan Bush & co leker krig i Upp- och nedvända Världen.

Är man mindre bevandrad i tidig amerikansk seriehistoria får man sig en lektion på köpet: andra halvan av boken utgörs nämligen av exempel på de serier som parafraseras i första halvan, som ett slags förvuxna slutnoter. Tillsammans med formatet, där uppslagen utgör klassiska tidningssidor tryckta på tjock kartong – de 25 sidorna väger tillsammans dryga kilot – gör det In the Shadow of No Towers till en uppenbarelse för sig. Som en överintellektuell, akutpolitisk pekbok för vuxna.

Det är snyggt, smart, skrämmande och roligt. Spigelmans sätt att gestalta, att välja sina historier och skoningslöst blanda in sina och sina närmastes känslor, upplevelser och tillkortakommanden, hans mischmasch av tecknarstilar, referenser och lager på lager-teknik liknar ingenting annat. På något sätt lyckas han vara experimenterande, pretentiös, humoristisk och vardaglig om vartannat. Det är svårt att sätta fingret på. Och omöjligt att inte rekommendera å det varmaste.