Redan samma dag som tvillingtornen rasar på Manhattan blir Susan Faludi uppringd av en journalist som lite skadeglatt konstaterar att nu kommer det väl vara sluttjafsat om den där feminismen på ett tag, va? Han är, ska det visa sig, långt ifrån den sista.

Efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 blev debattutrymmet i amerikanska medier märkligt enstämmigt – och enkönat, konstaterar Faludi. De feministiska debattörer som ens försiktigt manade till eftertanke och nyansering blev utskällda på ett fullkomligt bisarrt och oproportionerligt sätt. Istället proklamerades allt ifrån ett mjukare, ”kvinnligare” mode och (i själva verket obefintliga) trender att amerikanska kvinnor nu hoppade av karriärerna och ville föda barn och bygga bo istället, till att det väl äntligen skulle vara färdiglarvat med ”feminiseringen” av militär- och räddningstjänst.

Kvinnor som slagits för att ta sig in i mansdominerade yrken som vid New Yorks brandkår, de som ofta rent livsfarligt motarbetats och trakasserats av manliga kollegor och som gjorde hjälteinsatser bland annat vid WTC den 11 september, fanns sig återigen fullkomligt ignorerade av media och makthavare. Istället illustrerades räddningsarbetet oftare av en bild på en manlig brandsoldat med en skör ung kvinna i famnen – en bild som inte ens var tagen vid attentatsplatsen, utan vid ett helt annat tillfälle.

Bild för bild, citat för citat och siffra för siffra plockar Faludi ned myterna kring USA efter den 11 september. Hon visar hur allt som inte passade in i bilden av den starke, tålige machomannen och hans jungfru i nöd plockades bort eller rättades till – allt för att passa i en amerikansk självbild med månghundraåriga anor.

I bokens andra del följer hon dessa idéer bakåt i tiden, till sammandrabbningar mellan indianer och nybyggare i 1600-, 1700- och 1800-talets Amerika. Här skapades bilderna av det hotade hemmet, där fru och barn måste beskyddas mot vildarna – kanske för att kompensera att verkligenheten ofta var betydligt mer komplicerad, fylld av inkompetenta beskyddare, brutala actionhjältinnor till nybyggarhustrur och inte så få ”jungfrur i nöd” som mycket hellre ville leva indianliv än ”befrias” av några vita patriarker. Kanske också för att det helt enkelt var en bra ursäkt för att meja ned indianerna och lägga beslag på deras land.

Den amerikanska mardrömmen är en skarp, påläst, spännande och indignerande analys av mekanismerna bakom det senaste decenniets könspolitiska bakslag. Något missvisande är det att den svenska översättningen fått underrubriken ”Bakhållet mot kvinnorna”. Som Faludi även tidigare påpekat håller stereotypa könsroller knappast bara kvinnor i tvångströja. Lika begränsande som den kvinnliga offerrollen är ju en manlig hjälteroll utan utrymme för rädsla, sorg eller ifrågasättande.

Så odlade till exempel makthavare som New Yorks borgmästare föreställningen att de 343 brandsoldater som omkom vid tornen hjältemodigt valde att stanna kvar även efter varningar om att byggnaderna höll på att rasa. I själva verket, berättar överlevande brandsoldater, var det den sedan länge undermåliga kommunikationsutrustningen som blev deras död. De fick aldrig veta att tornen höll på att rasa. Åratal senare var denna utrustning fortfarande inte utbytt – och en nyanställd brandsoldat med två barn tjänade fortfarande så lite att han var berättigad till socialbidrag. Men. Han var ju en hjälte. Så bekvämt och billigt.

Kanske finns det ändå andra vägar att gå. I slutänden är det därför Faludi skrivit Den amerikanska mardrömmen. För att göra upp med myterna som skulle trösta och sporra amerikanerna, men försatte dem i större faror. ”Det får sina konsekvenser att leva i en dröm.” Där slutar Faludi sin ganska skrämmande skildring av amerikansk trångsynthet i en trots allt lite hoppfull ton. Det finns en möjlighet att leva i verkligheten, i en värld som är lite mindre svartvit, lite mindre serietidningslik. En värld med fler nyanser, där fler röster får komma till tals och vägen därför kanske inte leder fullt så käpprätt.