I år fyller Susan Faludis feministklassiker Backlash 20 år. Det är lätt att glömma, av flera skäl. Inte bara för att det finns en president Bush och ett Irakkrig i Faludis samtid också.

I Backlash beskriver Faludi den motreaktion mot feminismen som svepte över USA på 1980-talet, men hon tecknar också jämställdhetskravens historia som en ständigt pågående kamp, där framsteg möts av starka motreaktioner och tillbakagångar. Det är ingen enkel framgångssaga. Det är heller ingen nykläckt fix idé, vars fula baksida nu visar sig, när kvinnor hastigt börjat leva som män och får betala ett högt pris för det. Om kvinnor mår dåligt beror det på för lite jämställdhet, knappast för mycket.

Backlash är ett enormt arbete, där Faludi både lyckas synliggöra strukturerna och hålla det väldigt konkret. Hon undersöker motreaktionen i populärkulturen, i myter som förs vidare i media, hon jämför med statistik och inte minst med kvinnors konkreta erfarenheter. Oräkneliga gånger tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte är född i USA, med denna vanvettiga nykonservatism, men det finns också en hel del obehagligt välbekant över hur motreaktionen låter och fungerar.

Det handlar inte minst om hur fokus i tider av motreaktion flyttas från strukturerna, ojämställdheten, till individen. Hur det blir den enskildes fel om tillvaron inte riktigt går ihop, medan orättvisorna fortgår och media gormar på om det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, den biologiska klockan och hur allt i hela världen riskerar att traumatisera dina barn för livet. Backlash är på en gång en upprörande skildring av amerikanska kvinnors situation i 1980-talets USA och en berättelse om något mycket större än så.

Faludi visar till exempel hur motreaktionen på en gång upprepar sig – hur samma argument går igen efter rösträttskampanjerna, efter krigen när kvinnor som gjort sin ”patriotiska plikt” på fabriksgolven ska tvingas tillbaka till hemmen, efter snart sagt varje jämställdhetens framsteg – och hur den förnyar sig. Hur företag som tvingats sluta diskriminera kvinnliga anställda plötsligt kan motarbeta dem genom könsspecifikt ”arbetsskydd” eller hur abort plötsligt blir upprörande barnamord – och värvar terrorister bland fattiga vita i en utsträckning som knappast står islamistiska dito efter – sedan kvinnorörelsen infogat den bland feministiska krav på kvinnors rätt till sin kropp och sin sexualitet.

Jag läste inte Backlash när den först kom ut 1991. Bland annat för att jag var elva år då, och helt säkert upptagen av romantiska flickböcker istället. Den är emellertid fortfarande mycket läsvärd, inte bara för att det är ett så imponerande arbete, en genomgång av en hel kultur egentligen, utan också naturligtvis för att ämnet är så skrämmande aktuellt. Jag önskar att Backlash fick fira födelsedag med en nyutgåva, och helst då i en lite uppfräschad översättning. Tyvärr lär vi behöva den här boken i generationer än.