Senast för några dagar sedan pratade jag med en manlig vän om hur jobbigt det kan vara att försöka leva jämställt med sin partner, och hur svårt det kan vara att få syn på och förändra könsstereotypa handlingsmönster. Vad är individ och vad är struktur av det vi gör och det vi förväntar oss av den vi lever med? Och när vi väl insett var det skevar – hur jobbigt det är att faktiskt träna in ett nytt beteende eller ett annat sätt att tänka.

Men min vän tyckte att det största problemet var att över huvud taget få syn på snedheterna. Hans utmaning ligger främst i att han ”måste reflektera över saker han aldrig gjort förut”. Och kanske är det så, att den initiala insikten om orättvisorna i relationen mellan män och kvinnor är mycket mer lättvunnen om du är kvinna. Det är helt enkelt lättare att känna en orättvisa drabba dig, som ett slag i magen, än att se när du drar nytta av att den drabbar någon annan. Kanske är det också svårt att känna motivation för ett så energikrävande och bökigt projekt när det främst är du som man som måste lämna ifrån dig dina privilegier.

Marcus Priftis förklarar i Det otäcka könet vad män i själva verket förlorar på att leva under de rådande maskulinitetsidealen, t.ex. hur typiskt manliga män är överrepresenterade så väl på samhällets absoluta botten som i dess styrelserum, eller hur ensamma många äldre män blir efter en skilsmässa då de till skillnad från sin exfru inte har några nära relationer utanför familjen. Det författaren gör är alltså att förklara och visa hur normerna för manlighet påverkar verkliga män.

Det här är en bok om mansidealen, om hur männen lever under dem och vilka konsekvenser det får. Det är en bok om normer, värderingar och motsättningar, om framgång, oberoende och den allt överskuggande rädslan för att uppfattas som bög. En bok om självdisciplin och sviktande stånd, om manliga relationer och relativ manlighet. En bok som drar ner byxorna på klyschor om oföränderlig biologi och hormonstörande feminism – och en bok om hur jakten på att vara man får män att förstöra livet för både sig själva och hela sin omgivning.

Priftis vill ha förändring, han vill uppgradera vårt mansideal. Det här är dock inte en bok som berättar hur detta ska gå till, eller vartåt vi måste gå. Det är en bok som förklarar och synliggör manlighetsnormer i samhället, som slår hål på myter och beskriver forskning. Även om Priftis diskuterar med hjälp av teoretiker som Connell, Faludi, Hirdman och Kimmel så gör han det luftigt och lätt, och lyckas gång på gång förklara grunderna i ett avancerat resonemang liksom bara i förbifarten. Det ska till en särskild formuleringsförmåga för att lyckas med det, och det har Priftis.

Förutom att han förmår ta ett helhetsgrepp på maskuliniteten gör han det lättförståeligt, och dessutom väldigt roligt. Som när han beskriver hur mäns kroppar objektifieras i reklam och media, men hur deras ansiktsuttryck på dessa bilder inte är ett passivt ”Ta mig nu” som då kvinnokroppar objektifieras, utan ett manligt ”Nu måste jag verkligen skita”. Eller hur han i förbifarten beskriver att man kan tycka att ens chef är en ”stjärtmössa”, men ändå göra som vederbörande säger. Jag skrattar till med jämna mellanrum, och däremellan småler jag åt hans roliga och oväntade beskrivningar.

Det är smart, det är välskrivet och det är grundligt gjort. Och eftersom jag tänker att Det otäcka könet kan hjälpa till att få syn på de där sakerna man inte reflekterat över tidigare, så ämnar jag definitivt sätta den i händerna på flertalet män(niskor) i min närhet.