När huvudpersonerna i Erik Helmersons debutroman Blixthalka upplever Island för första gången ser de det med alldeles särskilda ögon. Erik, som hela livet drömt om de gamla sagornas mytomspunna land, försöker förklara de vikingatida karaktärerna för vännen, men Lottas förståelse landar i Star Wars-referenser. ”Så Gunnar actionfigurer sålde bättre än Njáls? Gunnar var Han Solo och Njál var … Obi-Wan Kenobi?” Enda gången vännernas reseupplevelser faktiskt överensstämmer är när de kommer till Akureyri och inser att det var här Tintin var i Den mystiska stjärnan. Då blir de i gengäld genuint lyriska.
I något sammanhang berättar jag den där Helmerson-anekdoten för en resande vän som kommer hem med halsbrytande historier om kajakkantringar och väpnade rån. Även det resulterar i entusiastiska haranger om hur mycket hon som barn älskade Tintin och hans äventyr (som jag särskilt lägger på minnet eftersom det stöder min tes om att en människas samlade läsning säger en hel del om vem hon är, eller blir, som person), men också, förstås, i en del diskussioner om rasism och liknande i Tintin-albumen och om det faktum att Hergé minutiöst noga ritade hela världen – utan att lämna Bryssel.
Hergé var förstås, som vi alla, ett barn av sin tid. Bedårande eller ej. Han gjorde inte alltid de mest upplysta eller modiga ställningstagandena, men han utvecklade sina berättelser från rena rasstereotyper till något mer komplext. Det finns också något i själva mediet, med berättelser i allmänhet och kanske serier i synnerhet, som komplicerar ytterligare. Det finns tomrum, saker som aldrig uttalas. Det finns motsättningar mellan karaktärer, men också mellan text och bild, mellan pratbubblor och tankebubblor.
När man skildrar något så konkret som serier gör, så händer något annat än när bokstäver blir till bilder först i varje läsares huvud. När Art Spiegelman väljer att rita nazister och judar som katter och möss blir Maus en alldeles egen förintelseskildring som aldrig upphör att diskutera inte bara den ofattbara historien i sig utan också just hur man ska kunna berätta om och förstå den. När han försöker bearbeta 11:e september-traumat genom ett virrvarr av sarkasm och amerikansk seriehistoria blir resultatet lika möjligt och omöjligt som titelns In the Shadow of No Towers.
Den svenska serietecknaren Liv Strömquist skapar svåröverträffad politisk humor med hjälp av kontraster på olika nivåer och när Mats Jonsson förser sina packade figurer med samma enkla spiralsnurr över huvudet som Tintin-karaktärerna kan ha, så åstadkommer han något av vad James Joyce gjorde när han skrev om Odysséen med världens tristaste Dublinbo i huvudrollen. Leopold Bloom är långt ifrån någon antik hjälte och Mats Jonsson är inte Tintin. Väldigt få av oss är ju det.
Publicerad: 2009-01-23 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-20 06:07
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).