Alison är 19 och går på universitetet i slutet av 70-talet när hon äntligen vågar lägga ihop två och två och inser varför hon aldrig varit intresserad av pojkar och klänningar. Hon skriver ett brev (ty det här utspelade sig på den tiden då folk fortfarande skrev brev) till sina föräldrar och meddelar dem att hon är lesbisk. Hon vet inte riktigt vad hon ska vänta sig för svar, men det är absolut inte det hon får från sin mor – lätt parafraserat “Inte du också!” “Äh.. också?” “Ja? Du vet väl att din far är homosexuell?”

Nej, det visste hon inte. Kanske hon har anat på något plan, och kanske han har vetat om henne också, men inget har någonsin sagts. Och plötsligt, efter ett liv med en far som alltid verkat perfektionistisk, tillknäppt, avståndstagande och fixerad vid att skapa perfekta ytor, kan de börja förstå varandra… eller? Bara några veckor senare, utan att de hunnit tala ut ordentligt, är han död. Troligtvis självmord. Och där står Alison, på väg in i ett helt nytt liv utan skyddslina, och försöker förstå vad som hände.

När en serietecknare skriver sin självbiografi sker det förstås i serieform. Husfrid är tecknad i svartvitt med lätta gröntoner där varje ruta känns som ett minituöst återgivet porträtt (det tog Bechdel sju år att teckna den). Hon går fram och tillbaka genom sitt och sin fars liv, tittar på enstaka ögonblick och hela decennier ur olika vinklar, med utgång i dagboksanteckningar, brev, klotter och romaner; varje enskild ruta en lösryckt bit av ett pussel som ska läggas ihop till en sammanhängande berättelse om sig själv. Visst är det frestande att lägga detta i ett fack – inte bara som “serie” utan också som “komma-ut-berättelse”; generationer som tvingats leva i en lögn, och vad det kan göra med en människa, möjligheten att få vara den man verkligen är, yada yada yada. Men vad Bechdel verkligen åstadkommer här är ju så mycket mer: till att börja med, en klarsynt och verkligt rörande uppväxtberättelse om den komplicerade och sällan beskrivna relationen mellan en far och en dotter; alltsomoftast håller sig ju de där romanerna (se, tja, Maus t ex) på varsin sida könsgränserna.

Och samtidigt är det också en hyllning till litteraturen. Det har sagts att vi läser fakta för att få veta sanningen om världen och fiktion för att få veta sanningen om oss själva. Vissa hävdar att det där är pretentiöst; att skönlitteratur (och speciellt då serier, herregud) bara är underhållning, att analyser och tolkningar bara är ett sätt för litteraturvetare att visa sig på styva linan. Men när Bechdel ska försöka lära känna sig själv och sin plats i världen och den far hon helt missade är det genom böckerna; hon plöjer sin fars favoriter, Proust, Joyce, Fitzgerald, för att försöka förstå vad han såg i dem. Och genom att följa och lista ut historien om sig själv som han berättade för sig själv, och historierna de här “klassikerna” alltid anses ha berättat om den verklighet vi alla tror oss leva i, kan hon börja sätta ihop sin egen berättelse. (Det är, lustigt nog, inte helt olikt (och samtidigt helt olikt) det Jeanette Winterson brukar hitta på, till exempel.) Och om detta låter knepigt är det mitt fel; hon gör allt detta på ett så självklart och genomtänkt (genomtänkande?) sätt och knyter ihop allting så väl att slutet, som kunde varit outhärdligt sentimentalt, tvärtom både värmer och skakar om på ett sätt som få andra böcker klarar.

Serie? Roman? Självbiografi? Skit i etiketterna; det här är helt enkelt en förbannat bra bok. Och det här utspelar sig väl ändå på tiden då folk läser böcker? Vi är de vi föds till, men vi blir - på gott och ont - de vi berättar för oss att vi är. Och det är väl ett nyårslöfte så gott som något.