Så blev det 2009 och Maus återutgavs på svenska. Det förtjänar Dorotea Bromberg ett helt fång rosor för. Köp den, läs den, läs om den, låna ut den, slit den med hälsan.

Men, recension? Vad finns egentligen att säga om Maus, en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade böcker, 25 år efter att den började komma ut? Vi har ju redan en väldigt bra recension som säger det mesta jag skulle vilja säga om den. Ska jag verkligen behöva rabbla allt det där igen – berättelse om förintelsen där judarna tecknas som möss och nazisterna som katter, en av de mest närgångna och drabbande skildringar av livet i ett förintelseläger som gjorts, svårigheten för barnen att förstå vad föräldrarna gick igenom, boken där serierna tog steget upp till Riktig Litteratur, bla bla bla. Speciellt som det här är precis samma svenska översättning som kom ut på 80-talet också. Seså, gå och läs Ellas recension nu.

Men. Ett par korta reflektioner när jag nu läser om den för första gången på 10 år. Jag minns så mycket av den; Art Spiegelmans bilder har ett sätt att bränna sig fast i minnet tills man aldrig kan skaka av sig dem, och berättelsen om serietecknaren Art som försöker få ur sin sure, snikne, fördomsfulle, rent ut sagt otrevlige gamle far berättelsen om hur han överlevde Auschwitz och allt runtikring (och hur hans mor också överlevde men inte orkade leva med det) drabbar fortfarande lika hårt.

Det är en sak som oroar mig med boken jag gör om honom. Ibland är han precis som nidbilden av den girige gamle juden.

Men det jag upptäcker är att hur mycket jag än minns av storyn finns här hela tiden nya små detaljer, nya oväntade undertoner att plocka upp.

Ta kapitel 2 i Maus II, t ex. Det är det som börjar med att en nutida Art, nära sammanbrott över att försöka sätta ihop en historia som är hemskare än han kan teckna, går till sin judiske psykolog (han tecknar dem båda med musansikte och andra amerikaner som hundar; hur amerikaniserad och sekulariserad han är blir Art aldrig en hund). Han överväger kort hur han ska teckna det här då; hans psykolog har ju faktiskt en massa katter – kan han stoppa in verkliga djur i en berättelse befolkad av människor utklädda till djur? Efter besöket sätter han sig och berättar om när hans far berättade om gaskamrarna. ”Talade du någonsin med någon av vakterna?” låter han sitt musjag fråga. ”Ach! Vi var under deras värdighet. Vi var inte människor”, svarar hans musfar. Sedan pratar han om insektsgiftet, om hur människor slaktades som skadedjur, om hur han fick hjälpa åt att bära ut lik som klöst sönder händerna mot dörrarna. Därefter råkar, som alltid, Art och hans far i gräl. Dagen slutar med att Art och hans fru sätter sig på verandan och röker. Och när myggen börjar störa dem plockar Art, utan att reflektera över eller kommentera det, upp en sprayburk med insektsgift och utrotar dem.

Vi går in och läser. Det börjar ju ändå bli lite kyligt.

Maus är inte en av de senaste 50 årens viktigaste böcker bara för att den behandlar utrotningen i serieform, som om den vore någon sorts ”lätt att läsa”-variant (och så lättläst den är blir den aldrig någonsin lätt att ta till sig). Den är det för att den handlar minst lika mycket om Art Spiegelman och samhället han lever i som om hans far och nazisterna. Den är det för att den aldrig slutar kommentera och kritisera sig själv, utan att hitta ett svar. Den är det för att den, som få andra böcker, visar hur historien aldrig blir en avslutad historia, hur den hela tiden ligger kvar under allt vi gör, hur vi aldrig kan klappa oss själva på ryggen och dela upp oss i tydliga läger av svart och vitt. Då går vi, förr eller senare, i fällan igen.