i kroppen finns bara lite kvar
av vad (drömmar, en orubbad andning)
bladverkets skugga utlagd över gräsmattan
det var inte heller här
”kanske stannar du”
går det att föregripa
att i varje andetag ge mig iväg
en ständig förändring bland löven
”skälvning”

Omslaget till Signe N Hammars debutdiktsamling är som ett beiget pappersark fyllt av blyertstext som suddats ut. På samma sätt kan dikternas stämning i Bladtätnad beskrivas.

Texterna och de personer och saker som figurerar i dem tycks söka efter något som inte längre finns. Som om de desperat längtar efter en barndom eller ett förflutet – eller längtar efter längtan. För kanske har den aldrig ens funnits, barndomen eller det förflutna. Kanske är det en tro att allt ska lösa sig när en kommer dit, men det går inte, för den där platsen, den där tiden, finns inte kvar, om den någonsin funnits.

Hammar beskriver hur dikterna för henne handlar om att komma hem, vad det skulle kunna innebära att komma hem, om det ens är möjligt att göra det. Jag ställer själv liknande frågor vid läsningen. Texterna är som besatta av platser, men samtidigt är dessa platser helt dolda i dimma, i blåhet, i konstigt ljus, och de går inte att greppa.

Minnet i Hammars version är ingen nostalgisk igenkänning. Det är istället präglat av en stark osäkerhet. Vad är det egentligen jag/du minns. Det finns, upplever jag, en slags barndom i texten. En idyll, liksom, som inte är en idyll, som är vemodig och sorgsen.

Det är till viss del uppfriskande. Att tänka sig en barndom som inte är trauma, och inte familjelycka. En barndom som en inte alls minns, eller som en minns mycket av men från vilken det inte går att plocka ut något konkret. En fin bild. Att söka efter det ogripbara.

Men samtidigt som otydligheten har en poäng och en mening så gör den dikterna svåra – och lätta. Som läsare känner jag mig som dikterna, eller som diktens gestalter, som om jag söker något ogripbart, som om jag inte får grepp om texten. Den rinner ur mina händer, jag glömmer, jag minns inte, minns bara känslan av fina ord och en stämning som är blåaktigt dimmig.

Det finns en anonymitet som utgör både känslan i dikterna och känslan av att läsa dem. Texten och dess personer söker efter ett hem som omöjligt kan finnas, de har ingenting att komma till. Och när jag läser tänker jag: Finns det något jag kan komma till? Jag hittar det inte riktigt, och på det sättet blir Hammars dikter en del av som hon verkar vilja beskriva. Hemlösheten. Det som flyr från en. Det som aldrig funnits.