Det är svårt att inte få den gamla slagdängan om hur verkligheten överträffar dikten i huvudet när man läser journalisten Christoph Anderssons bok om den östtyska säkerhetstjänsten Stasis relationer med Sverige. Intrigen känns ofta som hämtad från en James Bond-film – ibland faktiskt som en Bond-film på LSD. Bara baksidestexten skulle räcka till kanske sju spännande actionfilmer.

Här finns spionage och kontraspionage, smuggling och vapenhandel, korrupta industrimän, i bästa fall naiva politiker, flera mystiska dödsfall, gamla nazister, ambitiösa journalister, infiltratörer på de mest oväntade ställen och ”desinformation” som får fäste och fortfarande decennier senare lever sitt eget liv.

Anderssons bok bygger i huvudsak, men inte enbart, på material ur Stasis egna arkiv, som blivit tillgängliga i Tyskland efter Berlinmurens fall. I Tyskland finns också före detta Stasi-medarbetare som är beredda att i intervjuer berätta om sin verksamhet. Där tycks åtminstone ha gjorts seriösa försök att göra upp med vad som skedde under Kalla kriget. I Sverige måste nog läget beskrivas som annorlunda, och Operation Norrsken är en påträngande uppmaning att ändra på det.

Det är en oerhört spännande bok med många ambitioner – ibland kanske för många. Andersson är påläst och engagerad, men kanske har förlaget haft väl bråttom att få ut boken? Flera bitar kunde gärna byggts ut till egna böcker. Andra tjänar kanske mer som exempel på Stasis sätt att arbeta, vilket i sig är oerhört fascinerande, oroande och på ett befängt sätt också roande. Mer än en gång visar sig den information organisationens många snåriga avdelningar samlar in i själva verket vara medveten desinformation, producerad av någon annan, ännu hemligare avdelning inom samma säkerhetstjänst.

Eller ta statssekreterare och Stasiofficer Alexander Schalck-Golodkowski, disputerad 1970 från Stasis högskola i Potsdam på en avhandling om ”okonventionella metoder att införskaffa hårdvaluta”. På den vägen blir han chef för ett statsägt företagsimperium om ungefär 150 företag – Kommersiell koordinering, ”i dagligt tal kallat KoKo”. Hade man ens kunnat hitta på något liknande?

Men KoKo-företagens roll i det ekonomiskt ohållbara DDR är just att ”införskaffa hårdvaluta” och det gör man genom alla upptänkliga ljusskygga affärer. Inte minst agerar man mellanhand mellan krigförande länder som Iran och Irak, i desperat behov av vapen, och västerländska företag som svenska Bofors.

Det är förstås här Anderssons material kunde spela den kanske mest angelägna rollen. Stasiarkiven innehåller uppenbarligen mycket detaljerade anteckningar från mängder av möten med svenska företagare. De borde kunna kasta nytt ljus över både svenska företags och politikers agerande under Kalla kriget – och är det inte, som Andersson menar, dags att försöka gå till botten med det här nu? Gång på gång visar sig Sverige indraget i tveksamma vapenaffärer. Skulle vi möjligen kunna göra ett uppriktigt försök att ta reda på hur det egentligen gått till?