Recension

: Den levande
Den levande Anna Starobinets
2013
Coltso
6/10

Halvliv

Utgiven 2013
ISBN 9789187219276
Sidor 392
Orginaltitel Живущий
Översättare Mikael Nydahl

Om författaren

Född 1978, journalist och författare till romaner, noveller och filmmanus, bosatt i Moskva. Hennes böcker är flerfaldigt prisbelönta och översätts nu till allt fler språk. Den levande är en dystopisk historia om ett samhälle som är helt styrt av det sociala nätverket Socio. Romanen har liknats vid berättelserna av föregångarna George Orwell, Jevgenij Zamjatin och H.G. Wells.

Sök efter boken

Det jävliga är att Den levande får mig att vilja skriva två recensioner.

Jag vill skriva en jublande hyllning till romanen jag tror den vill vara, en av de beskaste och tidsenligaste dystopier jag läst på flera år. En värld där den framtida bröd-och-skådespeldiktaturen inte kommer ur det sämsta hos människan, utan ur det som vi de senaste decennierna har lyft fram som en dygd: vår nyvunna möjlighet att ha hela världen åtkomlig, vår vilja att vara sociala, att dela med oss av allt vi gör. En mardrömsvärld inte påtvingad utan frivilligt påtagen, eftersom fri tillgång till information och kommunikation inte gör oss fria utan lamslagna. Jag vill leka djävulens advokat och fundera över att ju mer information vi har tillgång till, desto färre knappar får apparaterna vi använder för att bidra till den, desto färre blir tecknen i kommunikationsmetoderna. Jag vill citera: ”Jag har i min ficka en apparat som ger mig tillgång till all ackumulerad mänsklig kunskap; jag använder den för att titta på bilder av katter.” Jag vill säga att Anna Starobinets version av cyberpunken drar gamle William Gibson till hans logiska slutpunkt: när världen är virtuell (och det är den idag, 2013, sedan flera år tillbaka) blir människor bara informationssekvenser, med färdig input och output och enkelt kopierade. Jag vill säga att det är en roman som ger mig svindel. ”Han gillade Big Brother.”

Och sedan vill jag skriva en lagom gäspning för själva utförandet.

Och låter det hårt så ska det nog läsas i ljuset av hur mycket jag verkligen vill gilla detta, och det gör ont att bli besviken. För Starobinets har ju fattat. Hon kastar oss mitt in i en värld som borde ha oändliga möjligheter men frivilligt valt bort dem alla. 439 år efter katastrofen har hela mänskligheten (eller de exakt tre miljarder som återstår av den) kopplats upp i ett och samma sociala nätverk via inopererade kretsar rakt i hjärnan. Där ser de på samma tv-program, inreder sina profiler som lägenheter, har cybersex, pratar helt och hållet i memetiska fraser och besöker bara ”första lagret” (det som för några år sedan fortfarande kallades ”IRL”) när de absolut måste. Allas inställningar sparas upp till molnet, och när de frivilligt begår självmord vid högst 60 års ålder återföds de direkt, får sina gamla minnen inplanterade igen och fortsätter på exakt samma bana. Tills en dag plötsligt en man föds – Zero – helt utan färdig identitet. Nummer 3 000 000 001. Utan uppkoppling till nätverket. Vem är han, och vad ska de göra med honom?

Hon släpper oss mitt in i det där, fullt med framtidsslang och oförklarade bestämmelser och samhällen, och till en början är det smått förvirrande. Vackert så; boken är ju berättad av sina huvudpersoner, och om man slängde åt valfri 1500-talsläsare en modern förortsskildring skulle de nog se ut som frågetecken också. Men någonstans måste det börja klicka, måste det kännas som att man förstår den här världen och bryr sig vad som händer i den utöver att den är en smart satir, och Starobinets vet inte riktigt när mycket är nog. Hon går från en lysande förstahalva till en andrahalva som blir mer rörig än komplex, som ekar postsovjetsatir ena sekunden och Inception nästa, frälsarmyter som blandas upp med Burroughska insektsdroger, aningslösa dissidentgrupper och hemliga råd och konstant spam, och någonstans blir det bara för mycket. Som om hon inte riktigt vågar tro på att hennes grundidé håller utan måste vräka på en massa extra koncept som vi sett förut för att föra handlingen framåt men inte har tid att bygga ut dem. Resultatet blir att jag sitter här och varken begriper eller bryr mig varför det går som det går; hon gjorde sin poäng under de första 200 sidorna, och när hon väl hittar fram till slutklämmen har jag som den moderna människa jag är redan tröttnat och plockat upp mobilen för att kolla om jag har några nya meddelanden.

Och jo, jag ser ironin i det när det gäller en roman som varnar för bekvämligheten. Låter detta som en sågning tänker jag skylla på att i en digital värld finns bara ettor och nollor, tumme upp eller tumme ner; Den levande ska inte sågas. Det är en lysande idé som kunde blivit en stor roman, och sådana behöver vi, nu och alltid.

Björn Waller

Publicerad: 2013-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2013-05-28 23:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5246

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?