Rush är tre nördiga kanadensiska män i övre medelåldern som lirat konstig rockmusik tillsammans i över fyrtio år. Ett tag lät de som Led Zeppelins och Depeche Modes kärleksbarn men de senaste tjugo åren har de dragit ner på syntarna som ett tag dominerade deras musik. Multiinstrumentalisten Geddy Lee har en hög och skrikig röst […][...]

I morgon fyller Thomas Pynchon 79 år. Det har gått nästan exakt 50 år sedan genombrottet med kultklassikern The Crying of Lot 49. Han har nobelpristippats sedan den vansinniga världskrigstegelstenen Gravity’s Rainbow (1973). Och hans senaste bok är … en cyberthriller som utspelar sig runt terrordåden 11 september 2001? Va? Det är som om han […][...]

Gibson, Stephenson och Jobs kan slänga sig i väggen. Hela vårt moderna mediesamhälle och dess prylar uppfanns 1980 av en psykiatriker från Katrineholm. Ni tror mig inte? OK. Här hittar P C Jersild på, i tur och ordning, iPaden… Nästa steg kallar vi lästavlan (…) en flat bildskärm med ett system av tryckta kretsar på […][...]

Att sammanfatta handlingen i Philip K Dicks Palmer Eldritchs tre stigman är inte helt enkelt. Som John-Henri Holmberg skriver i sitt efterord: Det finns många litterära verk där läsaren efter att ha avslutat läsningen själv måste fullborda berättelsen. Men det finns relativt få där de frågor som lämnas åt läsaren att besvara inkluderar sådana som […][...]

Det jävliga är att Den levande får mig att vilja skriva två recensioner. Jag vill skriva en jublande hyllning till romanen jag tror den vill vara, en av de beskaste och tidsenligaste dystopier jag läst på flera år. En värld där den framtida bröd-och-skådespeldiktaturen inte kommer ur det sämsta hos människan, utan ur det som […][...]

I somras flyttade jag från en liten lägenhet till en något mindre liten lägenhet. En av tankarna bakom det var att jag äntligen skulle få plats för alla böcker. Bah! Humbug. Den enkla sanningen är att det är omöjligt att få plats för alla böcker. Ingen har ännu, såvitt jag vet, studerat detta i den […][...]

Zero History är en fristående fortsättning på Gibsons två senaste romaner Pattern Recognition (2003) och Spook Country (2007). Bindväven i denna löst sammanhållna thrillertrilogi är marknadsföringsbolaget Blue Ant och dess grundare, den excentriske och stormrike Hubertus Bigend. Boken utspelar sig, liksom Pattern Recognition, huvudsakligen i London, denna gång i efterdyningarna av finanskrisen. Vid sidan om […][...]

William Gibsons nya thriller "Spook Country", en slags fortsättning på "Pattern Recognition", utspelar sig bland kriminella, konstnärer och spioner i New York och Los Angeles under februari 2006. Boken kretsar kring en container som skeppas kring jordklotet och med jämna mellanrum skickar ut en hemlig signal med information om sin position. Olika parter – alla […][...]

Strangely, I became more bookish And my home and study meant more to me As I considered the circumstances of my death – Iggy Pop Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. […][...]

Jag tappade bort William Gibson för en tio år sen, trots att jag gillade "Neuromancer". Jag skyller detta helt och hållet på Billy Idol och Keanu Reeves. Det vart helt enkelt för mycket. Och jag börjar misstänka att jag verkligen missat något. För "Känna mönster" knockar mig på mitt dekonstruktivistiska arsle, och släpar iväg med […][...]