Jag tappade bort William Gibson för en tio år sen, trots att jag gillade "Neuromancer". Jag skyller detta helt och hållet på Billy Idol och Keanu Reeves. Det vart helt enkelt för mycket.

Och jag börjar misstänka att jag verkligen missat något. För "Känna mönster" knockar mig på mitt dekonstruktivistiska arsle, och släpar iväg med mig genom en värld som gått vidare, där allting är post utom posten som är e. Resan går via hotmail, Mac, GSM och förstaklassflyg från det -industriella London (räknemaskiner, gatumarknader, fabrikslokaler) till det -moderna Tokyo (fjärrstyrda gardiner, cyberdejting, frisörer som klipper dig så du ser ut som en seriefigur) och slutligen det -kommunistiska Moskva (läderjackor, limousiner, droger), allt sammanknutet av ett Internet fullt med information men föga substans.

Vår huvudperson – hjältinna, om ni så vill, även om fan vet om hon är särskilt hjältemodig – Cayce Pollard är marknadsanalytiker, en kugge i ett stort maskineri som ser till att sälja livsstilar till folk. Ironin, och det som gör att hon är så bra på det, är att hon är allergisk mot varumärken. En blick på en logga som inte kommer att fungera eller som blivit överexponerad får det att vända sig i magen på henne; själv lever hon fritt från varumärken, med en garderob med identiska kläder där alla etiketter och loggor snittats och filats bort.

Handlingen kretsar kring en serie anonyma filmklipp som med jämna mellanrum postas på nätet, och som det har byggts upp en formlig kult runt; vad betyder de, vem är det som gör dem, hör de ihop och i så fall i vilken ordning… alla som någon gång hängt på ett internetforum tillägnat en viss artist, TV-serie, genre eller konstform kan nog känna igen sig. Cayces chef bestämmer sig för att det måste vara ett marknadsföringsknep (förstås; reklamfolk tror att ALLT är ett marknadsföringsknep) och anlitar Cayce, redan besatt av filmerna, för att spåra upp upphovsmannen. Något så smart kan självfallet inte tillåtas omges av mysterier och tolkningar, det måste släpas ut i dagsljuset, förses med en etikett och säljas till massorna med ett enkelt och tydligt budskap.

Möjligen kan tyckas att själva handlingen, själva skelettet, känns lite för bekvämt. Att varenda person hon råkar stöta på på något vis bidrar med en pusselbit till gåtans lösning. Och Gibson är väldigt förtjust i symbolik (att Cayce är dotter till en av kalla krigets främsta säkerhetsexperter och en hippietjej är knappast en slump) men det är jag också, så jag köper det.

Visst blir den ytlig. Visst blir det en himla massa mumbojumbo om varumärken och teknik. Men oavsett om det är Gibsons avsikt eller ej gör just själva ytligheten (inte helt olikt "American Psycho", om än inte fullt så kläggig) att den reflekterar världen så mycket bättre. Hela boken är, på något plan, en övning i att pussla ihop en värld som slagits sönder av både stora och små händelser; av en mur och två skyskrapors fall, av för mycket information och för lite användning, av föräldrars frånvaro och av sökandet efter enkla (och gärna säljande) lösningar i en värld som samtidigt likriktas och splittras allt mer. Och Gibson serverar det i lagom takt, perfekt viktat mellan action och eftertanke, med ett språk som känns som lika delar smart copy och verklig, (o)road satir över att folk betalar tiotusentals kronor för kopior av saker som en gång var bruksföremål. "Känna mönster" är både smart formgivning och innehåll; open yr eyes and feel the fun.