Recension

: Bleeding Edge
Bleeding Edge Thomas Pynchon
2015
Albert Bonniers förlag
7/10

Party like it’s 2001

Utgiven 2015
ISBN 9789100140847
Sidor 441
Översättare Hans-Jacob Nilsson
Först utgiven 2013

Om författaren

Thomas Pynchon är född 1937 i New York. Han debuterade 1963 med romanen V. och för sedan dess en tillbakadragen och mytomspunnen tillvaro med långa pauser mellan de mångsidiga tegelstenarna.

På svenska finns, förutom V., novellsamlingen Steg för steg (1985) och romanerna Buden på nummer 49 (1967), Vineland (1992), Gravitationens regnbåge (1996), Mason & Dixon (2001), Inneboende brist (2011) och Mot dagen (2012)

Sök efter boken

I morgon fyller Thomas Pynchon 79 år. Det har gått nästan exakt 50 år sedan genombrottet med kultklassikern The Crying of Lot 49. Han har nobelpristippats sedan den vansinniga världskrigstegelstenen Gravity’s Rainbow (1973). Och hans senaste bok är … en cyberthriller som utspelar sig runt terrordåden 11 september 2001? Va? Det är som om han läst William Gibsons senaste tre romaner och bestämt sig för att ur vägen, pojkvasker, här ska jag visa hur Slipsten 1.0 programmerades.

Men jo, ju längre in i Bleeding Edge jag kommer, desto vettigarre verkar det. (I den mån en Pynchonroman kan kallas ”vettig”.) Sedan comebacken 1997 har Pynchon grävt sig framåt i den amerikanska historien, med romaner som hela tiden bygger in nya vinklingar på hur samhället hamnat var det nu hamnat: Från 1700-talets revolutioner i Mason & Dixon till sekelskiftesäventyren i Against The Day, hippieidealens död i Inherent Vice och nu är han nästan framme vid nutiden. Att han skulle skriva postcyberpunk där människor går vilse i verklighetslager och varumärkesfetischism är inte ett dugg konstigt; redan i Crying of Lot 49 berättade han om underjordiska postnätverk och beskrev städer som förprogrammerade kretskort, och hans berättelser har hängt ihop mer via hyperlänkar än traditionella berättarknep. Steget till darkweb, virtuella pengar och unga smarta IT-miljonärer var aldrig långt, som om den sköna nya digitala världen alltid legat och gömt sig i Pynchons romaner i väntan på att alla andra ska hinna ikapp.

Men jag går händelserna i förväg. Handlingen, i den mån Pynchon har en sådan: New York City, våren 2001, strax efter den första stora dotcomkraschen. Maxine Tarnow är nutidens motsvarighet till en privatdeckare, en försäkringsutredare (brott mot pengar är ju allvarligare än otrohet, mord och annat banalt). Det är 2000-tal så hon är frånskild tvåbarnsmor i stället för försupen enstöring i trenchcoat, men när hon får i uppdrag att undersöka finanserna i ett IT-företag med den unge miljardären Gabriel Ice i ledningen, som har så många skalbolag och konkursbon att någon måste sitta och bli rik i mitten, faller hon ändå in i de spår som noirgenren alltid föreskrivit: mystiska figurer, försvinnanden och ledtrådar, givetvis med inblandning från maffian och CIA och Mossad och ryssarna och porrindustrin, spelprogrammerare som vill skapa ett nytt Nät under det alltmer kommersiella, övervintrade bloggande hippies i miljonlyor, diverse femmes (och hommes) fatales … Och det är sommaren 2001, och ju mer Maxine nystar i detta nät (jodå) av ihoplänkade ledtrådar, desto mer tydligt blir det att nånting är på gång. Vi läsare vet ju vad, eller hur? Vi tror vi har facit. Många författare har försökt tackla 9/11, med varierande resultat. Det finns så många myter och konspirationsteorier runt det, så vem är bättre skickad än Pynchon, som ändå alltid behandlat hela världen som en salig röra av inkompetenta, paranoida konspirationsteoretiker?

”Vi har deaktiverat splatteroptionen, mamma. Det är ingen fara, titta.” (…) Från skyttens kant av skärmen sticker nu pipan på en Heckler & Koch UMP45 fram och riktas mot den mänskliga ohyran och utplånar henne till ackompanjemang av basförstärkt kulsprutesmatter. Borta. Hon bara försvinner utan att lämna en enda fläck efter sig. ”Såg du? Inget blod, nästan inget våld alls.”

Han är nästan framme vid nutiden, skrev jag. Bleeding Edge förstår att en roman som börjar före 9/11 är en historisk roman. Vi har dragit ett mentalt streck där, lärt oss att det var en vändpunkt lika stor som 1914 eller 1789, att inget var detsamma efteråt. 2001 var ju helt nyss, men tänk efter både hur världen och din vardag förändrats: Facebook fanns inte. Google var bara ett överväxt studentprojekt. Amazon fanns, men ägde ännu inte CIAs serverfarmar. Fjärrstyrda mördarrobotar patrullerade (autocorrect på min google-byggda telefon föreslår ”parfymerade”) inte luftrummet. Man behövde aktivt koppla upp sig mot nätet. Världen hade digitaliserats men ännu inte indexerats, ännu inte förvandlats till reklamfinansierade gratistjänster där produkten är Du. ”Kriget” syftade på något specifikt krig, inte en fortlöpande utrikespolitisk doktrin. Kom det verkligen från ingenstans den dag ett dussin religiösa fanatiker kapade fyra flygplan?

”Kommmer du ihåg det där inslaget på lokalnyheterna, just när det första tornet rasar – med en kvinna ute på gatan som kastar sig in i en affär och drar igen dörren efter sig i samma sekund som det kommer ett fruktansvärt svart moln av grus och aska svepande förbi glasfönstret med orkanstyrka … det var ögonblicket, Maxi. Inte när ‘allt förändrades’. När allt uppenbarades. Ingen stor och lysande zenvision, utan en flodvåg av mörker och död. Som visade oss exakt vad vi har blivit, hur vi alltid har levt.”

Det är här kulturarkeologen Pynchon är i sitt esse, där alla de där virriga detaljerna får bilda en outsagd historia: Visst får en mycket av det utanpåverk en väntar sig av honom – hundratals popkulturreferenser (där gubbfan är skrämmande i fas, åtminstone med 2001), galna karaktärer med namn som Vurva McElmo, March Kelleher, Phipps Epperdew, Conkling Speedwell och Donald Trump, sångnummer och påhittade filmer (alla försedda med ett årtal som om han hade saxat det ur IMDb, vilket gör dem till Information), tidsresenärer och helt uppenbart löjliga anakronismer … Men också en mer svårgripbar, krypande känsla under allt det där, latent i berättelsen som bortkommenterade kodsträngar. 9/11 kom inte som en blixt från klar himmel, den ligger oförlöst i historien och gjorde det redan innan; visst går det att läsa som ren truther-idioti, att Dom låg bakom alltihop, men jag tror inte det är dit han vill. Det samhälle vi byggde 2001, och som vi har fortsatt leva i sen dess, krävde något som 9/11, och förr eller senare måste det komma. Pynchons respektlösa galenskap får en rebellisk ton, paranoian gäller inte längre det avskärmade Dom utan det sammankopplade Vi som, inlåsta i våra sociala nätverksappar, kräver en entydig Verklighet i vår virtualitet snarare än tvärtom, och vägrar ta ansvar för den.

”Som om ironin på något sätt,” sammanfattar hon för Maxine, ”utövad av en fnittrande feminiserad femtekolonn, faktiskt orsakade händelserna den elfte september genom att ställa sig i vägen för ett tillräckligt allvar – försvagade nationens grepp om ‘verkligheten’. (..) Nån vill lura i den här nationen av fluktare att de äntligen har vaknat upp, blivit härdade och förtrogna med människans villkor, befriade från all den fiktion som lett dem vilse …”

Ja, men är den BRA, då? Tja, om vi ska jämföra med hans mästerverk når den inte riktigt upp dit, inte minst som den är lite för tydlig i att banka in sitt budskap. Den svenska översättningen duger också, även om den översatte Pynchon känns mycket mer konventionell än originalet; mycket av dubbeltydigheterna, ordvitsarna och den snubblande, talspråkiga dialogen slätas ut eller försvinner ofrånkomligen (jag saknar framför allt punchlinen om Scooby Doo i Colombia; ”I would have gotten away with it if not for you Medellín kids!”). All den rädsla och de desperata trygghetskrav som letat sig in i vardagen på 15 år, längtan efter en tid då vi visste var vi stod, då allt var enklare. Och någonstans där bakom står postmoderne farfar Pynchon och flinar brett med sina utstående tänder: ”Har du inte läst nånting jag skrivit sen Edward Snowdens mamma gick i småskolan? Vilken jävla enkelhet?” Jag garvar åt Bleeding Edge, men jag sover illa efteråt. Det är en historisk roman, den kan bara sluta med en axelryckning; det här hände, och all den Information vi har ändrade ingenting.

Det är filmens framtid, om du vill veta vad jag tror – en vacker dag, med mer bandbredd, fler videofiler på Internet, så kommer alla att filma allting, det kommer att bli alldeles för mycket att titta på, inget kommer att betyda ett skit.

Lycka till, säger 79-åringen och försvinner återigen ut i den radioskugga där han levt hela sitt liv för att, kanske, skriva om framtiden nästa gång.

Björn Waller

Publicerad: 2016-05-07 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-05 20:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6548

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?