Recension

: Glömskans bibliotek
Glömskans bibliotek: en essä om demens, vansinne och litteratur Ulf Karl Olov Nilsson
2016
Norstedts
9/10

I minnets labyrinter

Utgiven 2016
ISBN 9789113071541
Sidor 233

Om författaren

Ulf Karl Olov Nilsson – UKON – föddes i Umeå 1965 och är verksam i Göteborg. Han är poet, psykolog och psykoanalytiker och sitter i redaktionen för tidskrifterna Glänta och Arche. UKON har ett femtontal diktsamlingar bakom sig. Han slog igenom med diktsamlingen Stammar (2002) och blev nominerad till Augustpriset för Synopsis (2007). Romanen Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek (2014) handlar om Henrik VIII.

Sök efter boken

År 2050 kommer var 85:e person i världen att ha Alzheimer. Redan idag dör miljoner människor i den fruktade sjukdomen som låter minnet och identiteten försvinna. I alla fall är det så många uppfattar Alzheimer. Men författaren (också kallad Ukon) kastar fram en tanke som kanske inte ändrar hur gemene man ser på tillståndet, men som ger det en annan ingång. Kan det vara så att den drabbade inte alls glömt, utan helt enkelt minns för mycket och ”därmed inte kan uppehålla sig i verkligheten?”

Glömskans bibliotek resonerar kring litteraturen och teserna som på olika sätt utforskar vårt innersta när det gäller minne, tankar och språk. Här finns talrika idéhistoriska referenser till litteratur, psykologi, psykoanalys, filosofi och medicin. Här finns också många exempel på fall genom historien fram till våra dagar, även hämtade ur författarens egen praktik och personliga erfarenheter. Allt skrivet på vacker svenska med ett direkt tilltal.

Sympatiskt är det sätt på vilket Ukon bygger sin argumentation. Han redogör, problematiserar, kastar fram egna tankar som han sedan nagelfar. Inget huggs i sten. Här finns en beundransvärd förmåga och vilja att vända och vrida på slutsatserna och att se dem från olika håll.

I Nederländerna finns ett boende för gravt demensdrabbade personer. Det är ett eget samhälle, slutet mot omvärlden men öppet inåt. Här finns inga låsta dörrar. De boende rör sig som de vill och kan närhelst de önskar besöka ett bibliotek, gå på restaurang, till posten eller frisören. Personalen ”spelar med” och försöker aldrig argumentera emot eller övertyga någon i strid med dennes verklighetsuppfattning. Med denna skildring som utgångspunkt, för författaren ett resonemang kring identitet och livsmening. Vad är det som säger att en person som tappat minnet och som lever i nuet, i varje ögonblick, inte har ett meningsfullt liv? Är det inte just detta, att leva i nuet, som många tekniker kring till exempel mindfulness och meditation syftar till?

Från det nederländska demensboendet lotsas vi vidare på en spännande bildningsresa – till Freud och andra analytiker, till drömtydning (det är inte drömmen utan berättelsen om den som är viktig), lobotomiexperiment, hallucinationer och minnesförlust, för att bara ge några exempel.

Minne och trauma ges ett särskilt fokus i en belysning av Migrationsverkets språkanalyser där

Underlaget för analysen är en bandinspelning på ungefär femton minuter där den asylsökande fått genomgå en intervju, som i de flesta fall skett på telefon, om ursprung och levnadsvanor, varpå en språkanalytiker från landet ifråga, eller åtminstone regionen, ska avgöra om han eller hon talar sanning. I möjligaste mån är det modersmålet som analyseras, men ofta rör det sig om andraspråket, som nästan alltid är franska eller engelska.

Det bedömda språkets relation till uppväxt, miljö, utbildning och det faktum att många flyktingar kommer från flerspråkliga områden, förbises i analysen. Ukon menar också att berättelsen om ett upplevt trauma inte kan framsägas som om det var en vardaglig händelse och att det påverkar bedömningen av språkanalysen negativt:

När man läser språkanalyshandlingarna framgår tydligt att ett tveksamt sätt att tala, svarslatens, minnesproblem – vilket är precis det som kännetecknar den traumatiserades eller deprimerades tal – regelmässigt tolkas som förställning, alltså försök till lögn.

Med hänvisning till den franske filosofen Bernard Stiegler resonerar författaren om hur marknadskrafter och reklam blivit bärare av identitet vilket har lett till en ”förlust av mening, estetiska upplevelser och omsorg om den andre”. Ett lika vidrigt som upprörande exempel på det, ges i berättelsen om en sjuårig rysk pojke som adopterades av en ensamstående kvinna med ett biologiskt barn i USA. Något halvår senare skickades pojken tillbaka till Ryssland då han upplevdes vara ett ”problembarn”. Bland annat hade han kissat i byxorna under ett besök vid en nöjespark.

I pojkens ryggsäck hade modern lagt godis, kakor och färgkritor för resan. Han själv trodde att han skulle på semesterresa för att återse sitt hemland. /—/ Förlust av förmågan till omsorg är på en och samma gång orsaken och följden av att människor behandlas som ting. Detta sipprar ned i alla samhällets fält, också föräldraskapets, som när den amerikanska adoptivmodern säger att hennes önskan var att hitta ”en liten kompis till min [biologiske]son”.

Som sagt, detta är en bok som spänner över vida fält och som utmanar läsaren. Vi leds runt i en ordens och tankens labyrint, på en fascinerande upptäcktsfärd som kan fortsätta hur långt som helst. Frågan är, kommer man någonsin fram, kan vi alls säga något med säkerhet om identitetens, minnets och språkets innersta gömslen?

Airi Palm Borden

Publicerad: 2016-05-08 00:00 / Uppdaterad: 2016-11-09 20:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6544

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?