Recension

: Röstautograferna
Röstautograferna Ulf Karl Olov Nilsson
2019
Norstedts
9/10

Om rösten

Utgiven 2019
ISBN 9789113099750
Sidor 198

Om författaren

Ulf Karl Olov Nilsson – UKON – föddes i Umeå 1965 och är verksam i Göteborg. Han är poet, psykolog och psykoanalytiker och sitter i redaktionen för tidskrifterna Glänta och Arche. UKON har ett femtontal diktsamlingar bakom sig. Han slog igenom med diktsamlingen Stammar (2002) och blev nominerad till Augustpriset för Synopsis (2007). Romanen Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek (2014) handlar om Henrik VIII.

Sök efter boken

UKONs (Ulf Karl Olov Nilssons) senaste bok, som handlar om rösten, inleds och avslutas med dikter vars stil känns igen från hans tidigare alster: rader med kompletta meningar som blandar påståenden och frågor som går från det självklara till det absurda när de läggs lager på lager, med humor som kikar fram från en botten av allvar. Balanserande mellan ordlek och existentiellt ifrågasättande.

Upptäckte jag att du fanns vid exakt samma tillfälle som du upptäckte att jag fanns?

Frågar vi.

Sedan gör vi ingenting.

Eller kanske gör vi någonting, vad som helst, och så gör vi om det på låtsas och upplever skillnaden.

Bokens inledande avsnitt kallas för ”KÖREN” och den avslutande delen för ”TRAGEDIN”. Däremellan kommer det som kallas för ”ANTECKNINGAR OM RÖSTEN” som antar essäns form.

Det är dock knappast någon tungläst essä, trots att den bygger på en lång rad fakta och infallsvinklar. UKONs raka språk utan krusiduller banar väg för tillgänglighet och det underlättas ytterligare av att allt är portionerat i lätthanterliga stycken och även om essän sträcker sig över minst sagt mycket så är de smidiga övergångarna långt fler än de abrupta hoppen. Därför är det lätt att kliva in i essän och sedan bara hänga med. Ja, kanske verkar det enklare än det faktiskt är, så att det är lätt att bara läsa på utan att hinna ta till sig alla de originella tankar som hinner lyftas. Alltså, det är en text som tål omläsning.

Först kommer reflektioner kring röstens koppling till talet och språket, därefter betraktelser av poesirösten, den där särskilda rösten som ofta används när poesi ska läsas (och som det går att ha mycket olika åsikter om). UKON återger minnet av sitt första möte med den sortens aktiviteter, all inclusive med pinsamma tystnader och obekvämt skruvande i bänkraderna. Sedan rör sig essän i en rad olika riktningar, utan att i alltför många steg eller alltför länge lämna kopplingen till poesin.

Många poeter hinner nämnas, framför allt Emily Dickinson och hennes säregna förhållande till omvärlden och tveksamhet till att låta sin röst, sina dikter, nå en läsekrets – men där nämns också Ralph Waldo Emerson, Bob Dylan, Gertrude Stein och många fler. Reflektioner kring citat från olika poeter och tänkare varvas med UKONs egna minnen, som dem om hans egen far som blev döv när UKON var mycket ung.

Trots att essän drar iväg i så många riktningar och omfattar så mycket, känns det ändå aldrig rörigt. Olika tankegångar från olika håll ställs mot varandra och utvidgar på så vis varandra. Boken ställer också många intressanta frågor, både direkt och indirekt. Genom att göra det på ett lekfullt sätt blir det aldrig hotfullt, ens när det sätter saker i gungning. Och i slutändan får vi väl helt enkelt fråga oss:

Handlar allt om oss eller är det vi som handlar om allt det andra?

Eva Wissting

Publicerad: 2020-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2020-07-15 05:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8163

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?