Medea dödar sina barn utanför scenen. Klytaimnestra sin make likaså. I de antika tragedierna ser vi inte de våldsamma handlingarna, bara deras konsekvenser. Morden återges men gestaltas inte. Pjäserna utspelar sig på så sätt i, som Christina Ouzounidis skriver i denna avhandling, ”det avlyssnade, i det vi hör snarare än i det vi ser, i det talade”. Även i hennes forskning ligger fokus på repliken, dess ständigt närvarande konflikt och kopplingen till talandets kroppslighet. Vad gör en replik? Vad är det som gör den till replik? Repliken ska bli en röst. I den finns alltid ett tvivel. Den kan alltid tvivlas på och omförhandlas. På så sätt blir tvivlet och motsägelserna en funktion och själva förutsättningen för repliken och dramat.
Jag undrar om en avhandling är den bästa formen för Ouzounidis. Eller, snarare är det väl så att Tvivel: replikernas poetik inte liknar en konventionell avhandling. Det finns notsystem, teorier och källor. Det finns återkommande teman, Skillnad, Polyfoni, Hur och Myt, men texten är inte uppbyggd av en traditionell disposition med syfte, metod och analys. Ouzounidis använder sig istället av ett självreflekterande där hon skapar ett samtal mellan sin egen dramatik och filosofer, teoretiker, poeter och dramatiker som Gertrude Stein, Walter Benjamin och Inger Christensen. Texten är flödande, poetisk, uppbruten och gör att begreppen som diskuteras är intressanta men att själva analysen och sambandet riskerar att bli oklart.
Flera avsnitt stannar ändå kvar hos mig. Det om ordet idiots ursprung. Eller redogörelsen för hur tvivlet har en avgörande roll för handlingen i filmen Doubt (2008). Nunnan syster Aloysius, spelad av Meryl Streep, drivs av en envis övertygelse om att fader James förgripit sig på en ung pojke. Hela tiden görs sig dock tvivlet på vad som är sant påmint, och till slut även ett tvivel på hela den ordning hennes liv vilar på. Här leder Ouzounidis läsaren med fast hand. Så även i kapitlet ”Antigones förhandlingar”, där Sofokles drama diskuteras genom bland andra Judith Butler, Jacques Lacan och Bonnie Honig. Går det att se en diskrepans mellan pjäsens talhandlingar och den fysiska handlingen? Begraver Antigone sin bror två gånger? Vad menar Kreon när han motsägelsefullt dömer henne till en ”levande begravning”? Här ges både en teoretisk ingång till replikerna, och en öppning för nya iscensättningar av pjäsen och dess karaktärer.
Trots det snåriga och ibland väl inåtblickande känns Tvivel: replikernas poetik som ett nytt sätt att presentera konstnärlig forskning på. Ett grepp som jag gissar kommer att bli inflytelserikt. Ouzounidis gör istället för att lägga fram. Hon visar istället för att berätta för läsaren. Hela tiden själv tvivlande och omförhandlande.
Publicerad: 2017-03-22 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-21 11:06
Inga kommentarer ännu
Kommentera