Recension

: Fordringsägare
Fordringsägare August Strindberg
1984
Almqvist & Wiksell
8/10

”det där som Gud var innan jag blev ateist”

Utgiven 1984
ISBN 9120071140
Först utgiven 1889

Om författaren

August Strindberg (1849-1912) var enligt egen utsago ”en djefla man, som kan göra många konster”. Han var förutom författare, skribent, dramatiker och samhällskritiker även konstkritiker och konstnär. Han föddes och dog i Stockholm, och levde större delen av sitt liv där. Genombrottet kom 1879 med romanen Röda rummet.

Strindbergsmuseet
Massor av info om författaren.

Projekt Runeberg
Strindbergs samlade skrifter på nätet.

Sök efter boken

Strindberg. Inte framstår han som någon vidare sympatisk författare. Ofta har jag känslan av att han bestraffar sina karaktärer, att han lägger så mycket av sig själv i dem, all hybris, all sturskhet, alla svagheter han inte själv står ut med, och sedan piskar ihjäl dem, som någon slags symboliskt självskadebeteende.

Vad vet jag? I alla fall upphör han inte att fascinera.

Två gånger de senaste åren har jag recenserat uppsättningar av Fordringsägare. Båda gångerna har jag i teaterdunklet – utan att minnas att jag gjort det förr – rafsat ned samma replik: den olycklige äkta mannens förtvivlade ”Hon skulle ju vara det där som Gud var innan jag blev ateist”. Det måste vara något av det skarpaste och grymmaste som skrivits om kärlek någonsin, en replik fylld av så höga förväntningar att det inte är möjligt annat än att svika dem.

Det koncentrerade triangeldramat i Fordringsägare står mellan Tekla, hennes yngre make Adolf och hennes före detta make Gustaf, hämnaren som nästlar sig in medan Tekla är bortrest och undergräver Adolfs tillit till hustrun – eller kanske öppnar hans ögon? Trots det beryktade kvinnohatet vet man aldrig så noga med Strindberg. Gud vet vad karln egentligen tänkte om kvinnor. Han skrev dem i alla fall in i Norden intressanta.

Det finns egentligen ytterst lite i Fordringsägare som inte känns rent dagsaktuellt. Inte minst årets – eller decenniets – diskussion om manlighet är mycket påtaglig. Här finns den tillrättavisade velourmannen Adolf och maktmannen Gustaf med sin sårade ära som pockar på hämnd. Är att visa förtroende att göra sig löjlig? Kan man stjäla kvinnor lika gärna som man stjäl höns? Måste någon alltid ha övertaget?

Min relation till Strindberg kan nog bäst karaktäriseras som ett ständigt pågående gräl. Med honom, med hans karaktärer, med hans samhälle och med mitt. Jag vill inte gärna tro att en relation måste vara den plågsamma kamp på liv och död som relationerna hos Strindberg alltid är. Måste allting handla om makt?

Det är här Strindberg aldrig lämnar en riktigt i fred.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-22 10:27

Kategori: Recension | Recension: #4324

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?