Recension

: August Strindberg
August Strindberg Olof Lagercrantz
1979
W&W
7/10

Life imitating art imitating life

Utgiven 1979
ISBN 9146134778
Sidor 467

Om författaren

Olof Lagercrantz (1911 – 2002) är framförallt känd för sin vassa kritikerpenna och sitt språk som han alltid höll intakt mot det han recenserade. Det sägs att författarna fasade för hans recensioner. Han hittade alltid deras svagheter. Lagercrantz skrev också biografier om bland annat August Strindberg, Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman och Gunnar Ekelöf.

Wikipedia – Biografiska fakta om Lagercrantz

Sök efter boken

”Med denna biografi av Olof Lagercrantz förnyas och förändras vår uppfattning av Strindberg och hans verk för all framtid.” Det utlovas av baksidestexten till Lagercrantz August Strindberg, men den skrevs för över 30 år sedan och kanske är det helt enkelt så att vad Lagercrantz tillförde för länge sedan införlivats i nutida föreställningar om Strindberg.

August Strindberg har stått i min bokhylla sedan slutet av 90-talet någon gång – en sådan där bok som man hittar på antikvariat och tänker att man borde läsa, men egentligen har måttlig lust. Nu är det förstås Lena Einhorns roman om Strindbergs första hustru, Siri von Essen, som fått mig att slutligen damma av den.

Det är inte svårt att förstå Einhorns inspiration, att vilja lyfta fram någon av alla dessa märkligt färglösa diktarhustrur, blåsa liv och se saker ur deras perspektiv för en stund. En sådan underlig, oändligt otacksam tillvaro – den eviga inspirationen, den utlämnade – och ändå märkligt utbytbar. Bara dessa relationer är fascinerande, på ett ganska obehagligt sätt.

Nyskapande eller inte – en hel del i Lagercrantz Strindberg-biografi framstår som tämligen klassiskt. Det börjar med den store skaldens födelse, och slutar med hans död. (Det låter kanske självklart, men en författares död är väl egentligen bara första akten i berättelsernas långa och brokiga liv? Jag hade gärna läst mer om hur olika tider därefter uppfattat och använt sig av Strindberg och hans verk, men det är väl en annan bok, det.) Däremellan liv och verk, inte sällan ganska kortfattat recenserade av Lagercrantz. En klassisk författarbiografi.

Trist blir det ju inte, men jag vet inte hur det egentligen vore möjligt att skriva helt trist om denne märklige, märklige man? Bara hans galna citat – allra helst ur privata brev – skulle ju sätta piff på det mesta.

Men hur ”privata” är breven då? Lagercrantz tes är i någon mån att Strindberg, snarare än det galna geni han ofta utmålas som, mycket medvetet iscensatte sig själv, prövade ut roller och erfarenheter som han sedan kunde använda i sitt skrivande. Lite för det tankarna till Mats Jacobssons skildring av Bob Dylan, som heller aldrig tycks ha lust att bara stå still och leva upp till människors förväntningar.

Strindberg ångar på, bränner broar, med någon sorts pubertal envishet och kraft. Vill vara älskad, folklig, samhällsomstörtande och fruktad – allt på en gång. Gränsen mellan författare och verk flyter onekligen lätt ihop och i slutänden ställer det en rad intressanta frågor kring vad en konstnär är och får göra. I vilken mån håller vi människor över huvud taget på och iscensätter oss själva? Ser människor omkring oss som motspelare eller biroller? På den punkten förefaller Lagercrantz – och Strindberg – onekligen ganska moderna.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-20 17:46

Kategori: Recension | Recension: #4323

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?