Recension

: Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart
Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart Beata Arnborg
2013
Atlantis
8/10

Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad

Utgiven 2013
ISBN 9789173535878
Sidor 405

Om författaren

Beata Arnborg (född 1950) är författare och journalist, bland annat på Svenska dagbladet. Hon är kanske mest känd för sina biografier om Vivi Täckholm (Professor Vivi. Den sagolika botanisten, 2008), Barbro Alving (Krig, kvinnor och Gud, 2010) och Kerstin Thorvall (Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart, 2013), men debuterade med en bok om Irland 1993. Arnborg har också bland annat varit redaktör för tidskriften Författaren.

Sök efter boken

Jag vet inte om det beror på att jag råkar läsa antologin Ingens mamma samtidigt som jag läser Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall, men nog handlar den ganska mycket om att alla människor faktiskt kanske inte borde bli föräldrar? Kanske bara kan få vara bra på något annat?

Diskussionerna om Thorvall handlar förvånansvärt ofta om henne, inte som betydelsefull författare, utan som förälder. Som mamma. Om Arnborgs annars mycket hyllade biografi fått kritik för något så hänger det ihop med det: att kanske inte fullt ut lyckas balansera konstnärskap och privatliv.

Det är ju inte så lätt att dra gränsen när det gäller Thorvall. Vittnesmålen om hur ofta den så kallade verkligheten och dikten flöt ihop är nästan överväldigande. Arnborg använder också det självbiografiska inslaget i Thorvalls romaner för att fylla ut biografiska fakta, måla upp en känsla, stämning. Det är på en gång tacksamt och fullkomligt livsfarligt. I inledningsledningskapitlen om föräldrarnas äktenskap hänvisas så mycket till romanerna – framför allt förstås När man skjuter arbetare … och Det mest förbjudna – att jag först faktiskt undrar om Arnborg är riktigt klok.

Det är hon förstås. Skicklig, åtminstone. Hennes strategi är en som visserligen lämnar mig med en viss intellektuell osäkerhet, men känslomässigt vinner över mig totalt. Man behöver nog egentligen inte ha läst något alls av Kerstin Thorvall för att finna den här skildringen av liv och konstnärskap intressant. Den är som en personlig ingång till hela 1900-talets kvinnohistoria.

Och så var vi där igen. I kvinnoepitetet. Moderskapet. Sexualiteten. Det kroppsliga och det själsliga. Snusktanten och befriaren Kerstin Thorvall.

De osmakliga recensionerna när Det mest förbjudna kom ut 1976 har gått till litteraturhistorien, men Thorvall har provocerat både förr och senare. Få stenar på kvinnlighetens axlar har lämnats ovända i hennes författarskap. I vår tid har hon som sagt inte minst diskuterats som dålig mamma, och det är kanske det tabu av alla hon stångats med som lever kvar starkast? Bara det är ju ohyggligt intressant.

Jag försöker komma på något om manliga författares barn. Läste till exempel två böcker om Bob Dylan nyligen – hur många barn har han? Vet inte. De var minst sagt diffusa. Strindberg då? Jag har tidigare jämfört Thorvall som dålig mamma med Strindberg som dålig pappa. Barn hade han ju. Men hur många?

Thorvalls fyra barn kommer man däremot inte undan. Hon använde dem ju också hela tiden, skrev barn- och ungdomsböcker om dem och vuxenromaner om sitt eget förhållande till dem. Lämnade ut dem och sig och dem på köpet. Som naturligtvis massor av författare gjort. Kanske något mer diskret, men diskret var väl inte riktigt Thorvalls grej. Hon slog ju också igenom i en våg av bekännelselitteratur, när slagordet var ”det personliga är politiskt”, men också gränsade till ren psykoterapi: att berätta för att lära sig leva med.

Hon hade så mycket att lära sig leva med. (Det har väl kanske alla människor.) Mycket av det är oerhört allmänmänskligt, en hel del specifikt historiskt, somligt privat och nästan alltsammans kvinnligt. Könsrollsbundet. Uppfostran, förväntningar, föreställningar och ambitioner som helt enkelt inte går ihop. Inte för fem öre.

Det är så jävla sorgligt och svårlösligt. Och så, mitt i alla det svarta, på något märkligt sätt ändå hoppingivande och inspirerande. Att någon vågat försöka åtminstone sätta ord på det.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2013-12-22 13:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5505

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?