Recension

: Det mest förbjudna
Det mest förbjudna Kerstin Thorvall
1976
Bonniers
7/10

Det naturligaste i världen?

Utgiven 1976
ISBN 9100413178
Sidor 193

Om författaren

Kerstin Thorvall (1925-2010) var författare och illustratör, känd inte minst för sina självbiografiskt inspirerande och sexuellt öppenhjärtiga romaner – inte minst Det mest förbjudna från 1976. Thorvall har också skrivit och illustrerat en mängd barn- och ungdomsböcker och varit verksam som skribent i vecko- och kvällspress.

Sök efter boken

Min mor och jag för en återkommande diskussion om kvinnoskildringar, inte minst om dem som kom när hon var i min ålder. Hon kan till exempel förfasa sig över hur jag kan gilla filmen Jag är nyfiken – gul, och sedan visar det sig att hon aldrig ens sett den, bara minns kontroverserna och hur hemskt det var att Lena Nyman fick inte sitt skådespeleri utan sin kropp minutiöst recenserad.

Naturligtvis har 1970-talets bekännelselitteratur en central plats i den där diskussionen. Vi är helt överens om hur underbar Gun-Britt Sundströms Maken är, men sedan kommer vi ihop oss igen om Kerstin Thorvall. Och min mamma är ju inte ensam. Thorvall och genombrottsromanen Det mest förbjudna provocerar fortfarande.

I SVT:s Babel för några veckor sedan skulle Thorvall problematiseras i förhållande till de inte helt förvånande missnöjda sönerna. Vi måste våga prata om ifall författarskapet sker på bekostnad av familjen, sades det. Och självklart diskuteras detta i förhållande till en författare som möjligen och högst sannolikt inte var någon vidare mamma. Att Strindberg var en usel pappa, till exempel, det bidrar snarast till mytbilden kring hans geni. Såklart det kostar lite. Självklart.

Ändå är jag inte alls säker på att Thorvall var en dålig mamma (om hon nu var det, och om det nu angår mig som läsare) därför att hon var författare. Var hon en dålig mamma så var hon nog det för att hon faktiskt inte ville vara mamma. För att hon kanske borde haft helt andra alternativ till livsväg, men inte såg några.

Om sådant handlar Det mest förbjudna. Om vad det innebär att vara kvinna och människa och inte minst en sexuell varelse, när omvärlden inte tycker att det där egentligen går att kombinera hur som helst. Om vad det gör med en människas självbild och med hennes sexualitet.

För det är möjligt att sex är ”det naturligaste som finns”, som det brukar heta (medan ingen har samma behov att påpeka att till exempel näsor är det naturligaste som finns); det existerar likt förbannat inte i ett vakuum. Berättarjaget Annas sexualitet är så tydligt en reaktion, så nedtryckt och skambelagd att hon fastnar i något sorts kroniskt tonårsbesatthet och uppror.

Anna, hon som allmänt uppfattas som Thorvalls alter ego i Det mest förbjudna, växer upp med en manodepressiv och enligt mamman översexualiserad far, som hon avgudar, och en sexuellt neurotisk mor, som snart blir ensam med den upproriska dottern. Sex blir ett sätt att opponera sig, ett sätt att anknyta till och uttrycka samhörighet med den döde fadern.

Sex som njutning – och sex som straff. Dåligheten blir ju en självbild: ”Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor.” Därför kan Anna finna ro i förhållandet med en strulig, otrogen, alkoholiserad ung man som mest tar hennes pengar – han är ju njutning och straff på en gång. Så vet man var man har sig. Slipper vänta på att straffet ska slå till.

Jag gillar det här. Försöket att vara brutalt ärlig, att försöka förstå sig själv och hur man reagerar. Det är så jäkla sorgligt, hur vi deformerar varandra med alla tabun och normer, med passionerade åsikter om sådant som faktiskt inte angår oss det minsta.

Kanske det allra mest sorgliga är hur Anna gör precis detsamma som i den där debatten om manliga och kvinnliga författare som försummat sitt föräldraskap: hon upphöjer sin far till hjälte, men vägrar att förstå eller förlåta modern.

Samtidigt är romanen ändå också så fylld av energi, av hjärtskärande och finurliga iakttagelser, av humor och livslust. Knappast så spektakulär och vedervärdig som man hört talas om att den ska vara, Det mest förbjudna.

Undrar just om min mor egentligen läst den heller?

Ella Andrén

Publicerad: 2011-10-05 00:00 / Uppdaterad: 2013-12-20 11:26

Kategori: Recension | Recension: #4346

2 kommentarer

håller med dej – boken är väl inte värre än vad ”tjejer” pratar sins emellan. Men efter som du är ung så vet du inte vilken propagandamaskin av mest utstuderade sort Thorvall var vid bokens utgivning. Spalter (hungrigt lästa av 40-talister) i damtidningar där hon ständigt skryter om sina 4 söner, , filmmanus och uppträdanden i TV-soffor. Smickrande kläder men samtidigt en look som fick kvinnor att känna att hon var en av dom. När hon då sitter och predikar att det är bättre för minsta sonen med den alkoholiserade småtjuven än med hans verkliga pappa och det görs en förljugen succéfilm på samma tema – då blir det hela sammantaget alltför osmakligt .

40-talist Oregistrerad 2011-10-05 14:39
 

Hm. Lyckligtvis går ju böcker att läsa helt fristående från sina författare också ;) Ett förträffligt medium.

Ella Andrén Redaktionen 2011-10-09 11:24
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?