2013 är ännu inte slut förrän kraven börjar ramla in på att sammanfatta det. Vilka var årets tio bästa böcker? Bästa filmer? Viktigaste nyheterna?

Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten på grund av att de sista ”klassikerna” som listades var från, just det, 2009.

Bokbranschen har bråttom. Det gäller att få ut sina titlar i nyhetsflödet, eller helst skapa det själv. Som recensent vet man att få av de stora förlagen är intresserade av att skicka några exemplar av förra säsongens böcker – faktiskt sällan intresserade av att hålla äldre titlar i lager alls. Det blir för dyrt. Jag har alltid tyckt att det är lite sorgligt: en bra bok borde väl vara en bra bok också något år senare?

Det finns mindre förlag som ser en ära i just ”backlist”, att hålla sina titlar i lager länge. Jag har själv en gång jobbar på ett sådant förlag. Där fick man ibland ta en tur ut på stan för att hämta någon sällan efterfrågad titel i ett eller annat källarförråd till någon bekant till förläggaren. Och det gjorde man ju gärna, lite uppspelt över att ännu en läsare på någon vindlande stig hittat fram till ens bok.

Sådant kan ta tid. Måste få ta tid.

Jag har läst mycket bra 2013. Inte minst fackböcker, som Jens Mikkelsens och Katia Wagners drabbande De förlorade barnen, Annika Perssons biografi över Lena Nyman och Beata Arnborgs över Kerstin Thorvall.

Jag har mycket kvar att läsa, som jag misstänker är mycket bra, från 2013. Lena Anderssons Augustprisade Egenmäktigt förfarande, till exempel, och Martina Montelius Främlingsleguanen.

Själva årsskiftet tillbringar jag däremot intrasslad i en roman från 2012, Daniel Martinez Det jorden vill. Det är en ganska udda roman från vad jag förmodar är just ett sådant där litet, passionerat förlag. Den innehåller klimathot, en Frankensteinlik vetenskapsman som kan tala med djuren, en tioårig autistisk hjältinna, en tidsresa på hundratals miljoner år och en förklädd orangutang på en Finlandsfärja. För att bara nämna något.

Och den är från 2012. 2012! Det känns så där lyxigt, nästan syndigt onyttigt – ingen kommer fråga efter vad jag tycker om en bok från 2012.

Jag har läst mycket bra 2013, som de flesta år. Men jag har säkert inte läst mycket av det bästa än, och när jag tror mig ha gjort det så kommer jag förmodligen bli överbevisad. Igen och igen.

Så är det nu att vara läsande. Och levande.