Det var en gång en liten flicka som hette Lena.
Hon var mycket liten och ljushårig.
Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.
Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.
Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.
Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld.
Just precis det bekymrade hennes föräldrar.

Citatet står på försättsbladet och är det första du möter när du öppnar Jag vill ju vara fri. Det är taget ur en av Lenas många dagböcker, som efter hennes död finns tillgängliga på biblioteket i Nacka. Det är här Annika Persson hämtat det mesta av sin information, ur Lenas egna ord. Jag går ifrån min princip att skriva efternamnet när jag talar om kända personer, för efter att ha läst boken är jag alldeles för mycket under huden på Lena för att säga något annat än just Lena.

Lena Nyman var en av Sveriges största skådespelare genom tiderna, om vi börjar där. För det var just i yrket hon fann sin frist, sin mening med livet, sin styrka. Lena blev stjärna redan som barn, gick i teaterskola från sex års ålder, hade biroller på Operan, Vasateatern och Dramaten, och agerade värdinna i Tiotusenkronorsfrågan i teve, allt innan hon fyllde 20. Men Perssons bok tar sin början 1963, då Lena söker till Vilgot Sjömans film 491. Sjöman, en lovande regissör på uppgång efter filmen Älskarinnan, på väg att hamna under Ingmar Bergmans skyddande vingar.

Nu har hon just hoppat av Willy Koblancks teaterskola eftersom hon inte tycker att Koblanck håller måttet som pedagog. Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.
Hon har fått sparken från sitt första fasta jobb, på NK, efter bara en vecka som expedit på väskavdelningen. Lena kommer inte i tid mer än en morgon. Dessutom har hon svårt för försäljarrollen och uppvisar lite för stor ärlighet för de ansvarigas smak. Hon avråder kunderna från att köpa fula väskor.

Lena får rollen som Steva i 491, en ”ung flicka på glid” som i en scen idkar tidelag med en hund. Filmen kommer att väcka så pass upprörda känslor att den dras upp i riksdagen för granskning; är en visning för svenska folket lämplig? Det här är alltså Lena Nymans start som omskriven skådespelerska. Det är också här hennes samarbete med Vilgot Sjöman tar sin början. Sjöman, som skriver i sin dagbok att Lena är söt men inte särskilt intellektuell.

Och hela livet har Lena ett sätt att prata som gör att man som åhörare tror att hon inte är speciellt smart. Inte kan man ana att hon läser alla de stora filosoferna, att hon som artonåring funderar över hur Nietzsche egentligen hade förhållit sig till Hitlers beundran, och i sin dagbok för långa diskussioner med Sokrates, allt i relation till sitt eget liv.

Så kommer hon också att behandla rollgestaltningar; citatet som blivit titeln på boken är taget från en diskussion med P.O Enquist, om varför hon stryker över hans regianvisningar i Tribadernas natt (1975). Hon tar rollen och gör om den till sin, det är så hon jobbar och det är detta som kommer att bli det unika med henne. ”Jag vill ju vara fri från det du tänkt.” Redan i slutet av 60-talet börjar Lenas rollgestaltningar på teatern möta geniförklaringar i pressen.

Men tillbaka till 491: Lena blir lite tänd på Vilgot Sjöman och de inleder en affär. Han är egentligen tillsammans med Monika Zetterlund, Lena är knappt tjugo, han är fyrtio, och bara en i raden av alla kärleksaffärer Lena kommer att ha. Hur hann jag med alla karlar?, undrar Lena Nyman själv när hon på ålderns höst efter sin mors död läser igenom dagböckerna.

Men jag som läsare undrar kanske främst: hur orkade hon med allt jobb, hur vågade hon ta för sig så, med all denna inneboende osäkerhet? Trots den nära relationen med konstnärspappan – som visserligen ständigt tycks leva på Lenas pengar men ändå – är det något skört över dagboksanteckningarna, hon håller inte riktigt ihop.

Hos Sjöman får Lena huvudrollen i det experimentella projektet Jag är nyfiken – en film i gult, och senare även den blå uppföljaren. Det är film som låter verkligheten ligga väldigt nära fiktionen. Filmen blir en succé världen över, till och med Jackie Kennedy ser den. Men allt är inte rosor. När Jag är nyfiken – en film i blått går upp på biograferna, recenseras den ingående i tidningarna. Med något fel fokus.

Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men nu när hon återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.

Så skriver Nils Beyer, en av den tidens ledande recensenter, i tidningen Arbetet, och flera hakar på. Ingen av dessa kritiker vet förstås att Lena har slagits mot sin kropp under hela sitt liv. Och kommer att slåss mot den till den dag hon dör. Dagboken fylls av hiskliga dieter: fasta varvas med bakelser på café, vistelser på hälsohem, så lite intag som möjligt, och allt hålls stången med hjälp av stora mängder alkohol, som snart gör henne till alkoholist.

Rock n’ roll säger man, när det kommer till manliga genier som super sig sönder och samman. Caitlin Moran skriver i Konsten att vara kvinna om matmissbruket som aldrig kommer att ses som lika hardcore som de andra drogerna, utan snarare döljs som något pinsamt att prata tyst om. Varför? För att det är ett utbrett kvinnofenomen.

Jag vill gärna tro att saker och ting har förändrats, att man inte skulle skriva såna recensioner idag. Men att kvinnor recenseras för sitt utseende är ju inget ovanligt, senast hade vi Petra Mede som fick skit för att hon inte sminkat sig på generalrepetitionerna av Eurovision. Mest synd av allt är att recensenterna helt förbisåg att Lenas kropp hade del i det politiska; den rebelliska ton som genomsyrar dessa två filmer, och som gjorde mig så lycklig när jag såg dem för första gången.

Lena Nyman är tacksam att hacka på. Hon är inte smal som Bibi Andersson, hon är inte intresserad av en hemmafrutillvaro. Även om hon gör ett tappert försök med Mats, banktjänstemannen, i början av 70-talet. Det går bra ett tag men sen går det åt helvete, Lena missbrukar piller och hamnar på sjukhus och när hon kommer tillbaka välkomnar Svensk Damtidning med stora famnen av anklagande frågor: om hennes rykte som sexflicka, varför hon har legat på sjukhus, om hon har tänkt skaffa sig pensionsförsäkring (!), och om hon aldrig ska gifta sig.

Gifta sig gör hon, flera år senare, med en låtskrivare hon jobbar med. Men intressantare är vad hon skriver i sin dagbok efter att det spruckit med Mats:

När jag var inne i stan förut, tänkte jag på Mats-Lena, utifrån identiteten. Och vem jag blivit om jag låtit bli att supa ner mig den 26/8 1970.

Alltid
snyggt men diskret målad
långt välvårdat hår
snyggt men diskret klädd
aldrig kort-kort, inga utmanande eller uppseendeväckande kläder; men snygga välvårdade naglar, diskret färg
välvårdat tal
vålvårdat uppförande
välvårdat hem
äter Lagom
dricker Lagom
pratar Lagom
lägger sig Lagom
lagar Lagom och Lagom bra mat
knullar Lagom, dvs. när Mats vill (låtsande orgasm för att inte göra Mats ledsen eller sårad)
Lagom, Diskret utmärkt värdinna
mor till två eller tre (beroende på vad Mats vill) välvårdade, välanpassade och Lagom barn
(…)
Levande begravd.
Levande död.

Hon konstaterar att hon varit tvungen att lägga ner teatern, åtminstone inte kunnat ägna sig åt den i den utsträckning hon gör nu. Förpassats till statist. ”Hellre bli hemmafru, än det.”

Vid tillfällen som dessa känner jag ett starkt släktskap med Lena Nyman. Det behövs fortfarande att kvinnor orerar om sina villkor i en värld som styrs av män. För Lena blir den stora Lena Nyman, utan vilken vår värld skulle vara betydligt fattigare. Att läsa det urval av hennes roller som Persson presenterar på slutet är att drabbas av andnöd och stor beundran.

Till syvende och sist är det en form av feministisk historieskrivning Annika Persson ägnar sig åt. Hon påminner om de hyllande recensioner som gått i Lena Nymans fotspår sedan hon geniförklarades för sina tidiga rollgestaltningar i slutet av 60-talet. Lena var en stjärna, men också en hårt arbetande skådespelerska, med förmåga att skapa ett eget rum av sina gestaltningar.

Och så vill jag avsluta recensionen med den bild av Lena Nyman som jag tycker ska leva vidare. Den som varken handlar om självskadebeteende eller de olika villkor som råder för geniförklarad man och geniförklarad kvinna. 1992 turnerar Lena med ett teatersällskap sammansatt av elever hon haft på scenskolan i Malmö. Katta Pålsson berättar:

- Det var Bengt Braskered som berättade, han spelade Loffe dödgrävaren och han hade nån scen där publiken skrattade jättemycket. Lena hade kommit fram och frågat honom: ”Trivs du med den här scenen?” ”Ja”, sa han, ”de skrattar.” Hon: Vill du inte att de ska applådera också? Han: Va? Hon: Du kan få applåd på det här. Han: Va, hur då? Hon: Ta en liten paus där mellan de två orden så ska du se. Han tyckte ju att han hade uppnått himmelriket redan med att få sina skratt liksom. Men så gjorde han den där pausen. Och då blev det applåd varje föreställning.
När Bengt frågade henne om det där sen sa hon bara: ”Men när jag läser manus, då ser jag ju direkt. Skratt, applåd, skratt, applåd, skratt, skratt, skratt, applåd. Det ser man.”