Recension

: Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0
Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0 Estrid Bengtsdotter och Kristina Thulin (red.)
2014
W&W
7/10

”åldras är ingenting man gör på egen hand”

Utgiven 2014
ISBN 9789146225720
Sidor 278
Medförfattare Martina Bigert, Cecilia Blomberg, Christina Höglund, Imke Janoschek, Hanne Kjöller, Annika Lantz, Lena Stjernström, Jenny Strömstedt, Maria Thulin och Helena von Zweigbergk

Sök efter boken

Någon har sagt att förlossningshistorier är kvinnors motsvarighet till lumparhistorier. Gemensamma erfarenheter som aldrig diskuteras högt eller offentligt, som förs vidare halvt viskande eller i slutna rum, vanligtvis med skräckblandad förtjusning.

Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där kvinnoberättelserna ständigt finns där verkar gälla vilken ålder man än är i. I tonåren handlade de mest om sex och mens och sådant, nu i 30-årsåldern är det graviditeter och förlossningsskador för hela slanten, och för kvinnorna i Kerstin Thorvall Book Club handlar det om klimakteriebesvär och livet sedan barnen flyttat hemifrån.

Kerstin Thorvall hörde förstås till dem som ständigt korsade den där osynliga gränsen mellan vad man pratar om offentligt eller med väninnorna efter tre glas vin. Hon skrev om allt som inte var lagom, som inte passade in i mallen för hur kvinnor, mödrar, hustrur, döttrar skulle vara. Antologin Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0 vill verka i hennes anda, ”med Kerstins öppenhet som riktmärke”.

Tänker man sig på något sätt den här antologin som en fördjupning i Thorvalls författarskap så har man hittat fel, det måste sägas med en gång. Hon må vara starpunkten, ett något diffust riktmärke, men blir sällan så mycket mer. Istället handlar det om livet i medelåldern, kvinnolivets fysiska, sociala och mentala förändringar på väg från fertil ålder till något annat. Anspelningen på The Jane Austen Book Club är möjligen mer träffande – jag kan inte riktigt bestämma mig. Karen Joy Fowler gör det där växelspelet mellan läst och upplevt med så mycket större finess i den romanen att det blir en ganska ofördelaktig jämförelse.

Framför allt saknar jag nog själva bokklubbsupplevelsen. Överallt skrivs det om de hetsiga diskussionerna där, men av dem märks ganska lite i den färdiga boken – trots att man uppenbarligen försökt. Varje deltagare bidrar med ett avsnitt, följt av kommentarer från de andra. Diverse mellanspel skrivs också i dialogform (ibland anonymt enligt ett system jag har svårt att se logiken i). Det påminner mest om kommentarfält eller diskussionsforum på nätet – med den reservationen att tonen är så jäkla städad. Var finns den omtalade stormigheten? Visst ska kvinnor och vänner och människor i allmänhet stötta varandra, men det här blir lite väl ljummen läsning.

Bäst blir det när det är lite ‘over-the-top’, som när Annika Lantz skriver om ägglossningar på sluttampen av fertiliteten: ”Den absolut enda trösten i denna vedervärdiga fuktighet, är att vi redan ser ut som russin i underlivet”, eller: ”Mentaliteten hos min ägglossnings flytningar är besläktad med de missfoster som sätter sig över ansiktet på sina offer i ’Alien – den åttonde passageraren’”, eller: ”(Däremot kan jag bli lite berörd av att mensen numera ser ut som en specialeffekt, och att det bara verkar vara en tidsfråga innan den får tänder.)” Ja, ni fattar. Jag är lika delar hysteriskt road som lite rädd för vad framtiden bokstavligt talat kan ha i sitt sköte.

För jag är ju inte riktigt där än. Inte riktigt målgruppen för den här boken, kanske. Samtidigt är storasysterperspektivet inte dumt alls. De här kvinnorna är rätt coola. Hade jag bekymrat mig nämnvärt för att åldras hade jag definitivt känt mig styrkt av den här textsamlingen. Livet är långtifrån över. En hel del blir faktiskt bättre med åren, med växande självsäkerhet, lugn och trygghet. Kanske med ett frågetecken för den ekonomiska trygghet det förutsätts hänga ihop med – fraser om att unna sig en dyr rynkkräm eller något litet kirurgiskt lyft hade i alla fall jag klarat mig bra utan.

Här finns inte minst ett ganska befriande efterhandsperspektiv på yngre åldrar. Jag skrattar åt (men känner inte igen mig det minsta i) en tonårig, Hanne Kjöllers påtagliga stolthet över att äntligen uppgå i den månadsblödande gemenskapen och blir kanske allra mest berörd av Imke Janoscheks text om kampen för att få barn (”Hej då, fertila åren, ni sög hästballe i alla fall”).

Det känns nästan slentrian att påpeka vilken homogen antologi det här är, bara stockholmskvinnor verksamma inom media, heterosexuell medelklass och allt det där. Måste allting handla om representation hela tiden? Vem fan orkar hålla på och representera jämt? Fast faktum kvarstår ju: det hade blivit en intressantare bok med mer skilda erfarenheter.

Visst kan livet te sig nog så olika ändå. Ämnen i antologin sträcker sig från urinläckage och rynkor till varför kvinnors arbetslivserfarenhet tycks mindre värd än mäns, till medelålders kvinnor på film och teve, friheten från småbarnsansvar och kanske sorgen efter den, förälskelsens självutplånande kraft och kraften i samtalen kvinnor emellan, i de där gapskratten över brutna tabun och i att inte vara ensam i det onämnbara.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-03-08 00:00 / Uppdaterad: 2014-03-08 09:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5594

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?