Vid förra årsskiftet, alltså för drygt ett och ett halvt år sedan, utkom Autor med sin första Autor Chap – en snygg samling korta skrifter som var uppstarten till en serie. Autor är en ideell förening som vuxit fram ur Göteborgs universitets utbildning i litterär gestaltning; föreningen är fristående från universitetet men drivs av alumner vid utbildningarna i litterär gestaltning och litterär översättning.

På Bokus anges missvisande (och smått obegripligt) danska som språk för Autor Chap I? Av de sex miniböckerna är två på danska (Ida Marie Hede och Anne-Louise Bosmans), en på norska (Sigbjørn Skåden) och tre på svenska (Burcu Sahin, Henrika Ringbom, Jila Mossaed). Den som känner att det tar emot med grannspråken kan trösta sig med att de essälånga texterna inte är särskilt långa, ens som essäer räknade.

Författarna verkar ha fått ganska fria händer att utforma sina respektive texter. Några är mer konventionella essäer med ganska tydlig struktur, andra har en mer poetisk utformning, och så allt däremellan. Men eftersom den mänskliga hjärnan alltid vill hitta mönster och samband så framträder sådana såklart även här. Det visar sig, helt väntat, att det här med skrivande och litteratur ofta är något som liknar ett behov snarare än ett nöje och att förhållandet till skrivandet, liksom språket, är komplext hos de olika skribenterna.

Modersmålet och hjärtats språk lever parallellt i mig och
samverkar och påverkar varandra när det behövs.

Så skriver Jila Mossaed om erfarenheten av att som poet befinna sig i ett nytt land och ett nytt språk, inte för att hon valt det utan för att överleva. Men hur överlever en poet i en ny språkvärld? Vid närmare 40 års ålder bestämmer hon sig, hon kan inte vänta på att det gamla livet ska återgå för det kommer inte hända. I stället börjar hon skriva på det nya språket, med allt vad det innebär.

I ”Landskap, minne raseri” skriver Sigbjørn Skåden om en helt annan språklig erfarenhet – den av att sedan generationer ha blivit fråntagen den självklara tillgången till det egna språket och generationer av internaliserad kolonisation.

Norsk er mitt beste språk, men da jeg begynte å skrive for alvor valgte jeg samisk som skrivespåk. Å skrive føltes ikke som noe individualistisk, det var noe kollektivt. Det jeg skrev var ikke på vegne av meg, det var på vegne av oss, og derfor måtte jeg velge det som var det beste for oss, ikke det som var det beste for meg. Det at samisk språk fortsatte å eksistere, det at det kom litteratur fra bygda vår på samisk, det var en hilsen fra oss.

Det må handla om skrivandet och litteraturen, det må handla om språket – tillgången till det och förhållandet till det – men det handlar också om livet. Och Autor Chaps skribenter tar med läsarna till sina egna, högst personliga erfarenheter av hur förhållandet mellan de där två, skrivandet och livet, ser ut. Ibland, som hos Anne-Louise Bosmans, måste de olika delarna hanteras för att skapa nödvändigt utrymme för skrivandet.

Min familie elsker jeg, og jeg vil helst blive sammen med dem, men uden ensomheden er det svært at skrive. Jeg må fjerne mig fra det, jeg kender. Jeg kryber ind i skrivningen som i en hule, et skjul. Jeg elsker min familie, men jeg savner mit skjul. Skriften kan jeg ikke dele med dem.

Har vi hört det förut? Ja, såklart. Har vi hört det på det här sättet som Hede, Bosmans, Skåden, Sahin, Ringbom och Mossaed låter det ta form på häftessidorna? Sannolikt inte. Är det värt det att ta sig an läsningen? Absolut.

Samlingen blir dessutom knappast sämre av den utsökta utformningen av Andjeas Ejiksson och Denise Hedström. Uppföljaren, Autor Chap II som handlar om översättning (och som enligt Bokus är på norska, men det tror jag vad jag vill om), ser minst lika lockande ut både vad gäller skribenter och formgivning. Den släpptes i förra veckan och är redan slutsåld! Nåväl, håll den på bevakning och håll tillgodo med ettan så länge.