”Du får aldrig springa i vita områden.” Miah har hört det sedan han var liten.

En gång när han var runt tio hade han slitit sig loss från sin pappa och spurtat iväg längs Madison Avenue. När hans pappa kom ifatt honom tog han tag i hans axel. Du får aldrig springa i vita områden, hade han viskat bestämt med tårar i ögonen. Sedan hade han dragit Miah intill sig och hållit honom i famnen. Aldrig någonsin.

När berättelsen börjar är Miah redan borta. Ellie är ensam kvar. Eller Elisha, som mamma Marion envisas med att säga. Det är Ellie som berättar, Ellie som minns och bevarar minnet av det som har hänt. Av Miah.

Har du en pojkvän? frågade Marion den där hösten när Miah var ny. Och jag ljög och sa att jag inte hade det. [---]
Nej, Marion, jag har ingen pojkvän. Inte nu. Inte längre.

Ellie och Miah är femton år den där hösten som Ellie berättar om. De springer bokstavligt talat på varandra i korridoren, första skoldagen på terminen. De fastnar med blicken. Fastnar för varandra. Det är en stillsamt intensiv kärlek som växer fram, en ovanligt tankfull och uppriktig relation som fångar också mig som vuxen läsare.

Ellie är vit jude, Miah är svart, och hela tiden stöter de på reaktioner från andra. Ellie blir lite tagen på sängen. Hon förstår först inte riktigt varför Miah reagerar så starkt på de där blickarna, men inser så småningom hur de samlas på hög. Kommentarerna, de rena elakheterna, den missriktade omsorgen, det förändrade tonläget. Tanterna i Central Park som bara vill kolla att hon är okej. Eftersom hon är med honom. Eftersom hon är vit och han är svart.

De försöker tänka på det som väder. Ibland är det bättre, ibland sämre. Man får bara ta det. ”Gå rakt genom regnet”, kan de påminna varandra och sig själva.

Jo, det finns andra aspekter av den här romanen än hudfärg. Komplexa och välskildrade relationer till föräldrar, syskon, kändisskap, New Yorks sociala landskap. Men hudfärg är aspekten som alltid finns där, som aldrig går att skaka av sig.

”Jeremiah var svart”, börjar romanens första kapitel. Det finns ingen motsvarande inledning om Ellie. Hon blir medveten om sin hudfärg först när den står bredvid Miah, i andras blickar på dem tillsammans. Miahs upplevelse är en annan. Hudfärgen finns med honom nästan jämt. I hur farmor i Södern brukade säga åt honom att sitta i skuggan för att inte bli ”för svart”. I hur pappa tog med honom på den där filmen om Svarta Pantrarna och sa ”Miah, du är en svart man. Du är en krigare”.

Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den där gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. Överallt fanns människor och reklampelare som försökte få honom att känna att han inte räknades, försökte få honom att känna att det var något fel med att vara svart.

Närmar du dig mjukt är en lågmäld, ömsint, väldigt vacker skildring av ung kärlek, sorg, ilska och funderingar över detta sakernas tillstånd.