Recension

: Videogutten
Videogutten Tore Renberg
2010
Oktober
8/10

Allt man kan önska sig. Ocensurerat.

Utgiven 2010
ISBN 9788249507887
Sidor 112
Först utgiven 2006
Språk norska

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Tore Renberg föddes 1972 i Stavanger, Norge. Han debuterade 1995 med novellsamlingen Sovende floke och har sedan dess både skrivit romaner, kortprosa, barnböcker, filmmanus och musikaler – och hunnit med en magisteruppsats om egennamnsproblematiken hos Proust – och gjort sig känd som kritiker och som programledare i TV. På svenska finns bland annat romanerna En god tid (2001), Mannen som älskade Yngve (2004) och Vi ses i morgon (2014), liksom barnböckerna Ge gärnet, Ina (2011) och Våffelmuck (2014).

Tore Renberg – författarens hemsida.

Sök efter boken

1980-talet var ett tråkigt decennium. Det är i alla fall själva utgångspunkten för Tore Renbergs båda kortromaner Videogutten och Farmor har kabel-tv. Det har förmodligen också ganska mycket att göra med åldern hans huvudpersoner befinner sig i, yngre tonåren och otåligt väntande på att saker ska börja hända, vad det nu är.

Det finns förstås stor igenkänning i det där 80-talet, i statliga tv-kanaler och en tillgång till annan film eller musik än det som fanns på tv och radio så knapp att det måste verka som den grådaskigaste av dystopier för de generationer som inte själva varit med om det. Det behöver man inte samla ”Vi som såg vinjetten till Anslagstavlan som barn för att det ändå var tecknat”-grupper på Facebook länge för att inse.

Hasse er irritert på alt de ikke får se. Alle filmene fra USA, som statskanalen ikke sender. I stedet må de nøye seg med engelske serier om folk med kyser og vester fra attenhundretallet, og såpeoperaer, eller diskusjonsprogrammer om politikk.

Det er ikke bra. Men det er alt de har. Og det er jo TV.

Det Hasse kjenner, er at han går glipp av noe. En følelse han har kjent lenge, som har vokst og vokst og truer med å bli større enn hele Hasse. En følelse av at noe viktig skjer, hele tiden, men at han er stengt ute fra det.

En dag kommer klassens nye kille fram till Hasse och kompisen Pål på rasten. Han frågar om de inte känner Videokillen och ger dem en vägbeskrivning dit. Bara hälsa från Fredrik. Om ni är intresserade. För Videokillen har allt. Ocensurerat. Allt.

Hemma hos Videokillen hänger drösvis med unga killar. Där finns chips och läsk och allt som fjortonåriga killar bara brukar drömma om fri tillgång till. Ett helt bibliotek med skräckfilmer på video. Fler än i videobutiken. I den sunkiga villan råder en märklig brist på föräldrar. Allt annat finns, men man förväntas också ta med sig något till Jan Inge, Videokillen. Pengar, eller kanske stulna cigarettpaket som andra verkar komma med. Och för den som har med sig tillräckligt mycket till Jani finns en dörr längst bort i korridoren att få komma in genom.

I Videogutten har den norska vardagstristessen fått en oerhört mörk botten. Ett par bussturen från den förutsägbara medelklasstillvaron pågår något helt annat, där de ramar som de fjortonåriga killarna än vana att verka inom ställs på huvudet. Det är inte minst deras försök att greppa, deras relation som förändras när tillvaron förändras som Renberg gestaltar skickligt, lyhört och obehagligt. För fjortonåriga killar väntar ju bara på att något ska hända. Fast var det verkligen det här de önskade sig?

Ella Andrén

Publicerad: 2015-03-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-03-21 00:05

Kategori: Recension | Recension: #6064

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?