Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men karaktärerna i Tore Renbergs Vi ses i morgon känner sig ofta långt ifrån rika. Den ensamstående kommuntjänstemannen Pål, till exempel. Han har spelat bort massor av pengar på nätet och orkar inte ens le naturligt mot sina båda tonårsdöttrar längre.

Läget är desperat och Pål drar sig till minnes uppväxtens småkriminella element. Han letar fram numret till Rudi och hans polare. Nog vet de hur man kan få fram mycket pengar, snabbt? Det blir upptakten till några hektiska dagar för Renbergs myller av karaktärer, dagar efter vilka ingen av dem kommer att vara sig riktigt lik – och som åtminstone en av dem inte kommer att överleva.

Vi ses i morgon utspelar sig i den Stavanger-värld som Tore Renberg brukar röra sig i, där han byter fokus eller perspektiv, men också återanvänder, eller kanske snarare gör återbesök hos karaktärer. Påls första kontakt – som han hoppas att de inte har så tydliga minnen av – med Rudi, Jan Inge och deras gäng finns till exempel skildrat i kortromanen Videogutten, och när nu Atlas, som åtminstone tredje svenska förlag, tar sig an Renbergs litterära universum kan man kanske hoppas på att fler delar av det blir tillgängligt också på svenska.

Där är Pål och hans tonårsdöttrar Tiril och Marlene, deras skolkamrat Sandra, skötsam och kristen men förälskad i värstingen Daniel, hans döva fosterhemssyster Veronica som också slår sina lovar runt honom, och så de kriminella Jani, Rudi, Cecilie och Tong som ger sig in på att hjälpa Pål genom ”en riktig branschklassiker” men visar sig ha ganska olika uppfattningar om hur det ska gå till och vad det går ut på.

Det blir ett virrvarr på liv och död där tonåringar och desillusionerade vuxna ränner om varandra på det lilla område som utgör Gosenskogen, skolområdet och villakvarteren där Pål med familj och hund bor. Det hade kunnat tippa över fullständigt, men gör på något sätt inte det. Istället blir Vi ses i morgon en explosion, ett fyrverkeri av karaktärer och livsöden, där inte minst halsbrytande, minst sagt färgstarka dialoger, inre monologer och yttre spänningar skapar ett högt och underhållande tempo.

Det gäller inte minst romanens kriminella element. Renberg har visserligen bevisat att han förmår att skriva karaktärer också längre ifrån sig själv än den (halv?)autofiktive Jarle Klepp, som han väl är mest känd för, även tidigare. Här formligen kastar han sig ut och verkar själv ha haft ofantligt roligt med Rudis kvasifilosofiska, ohejdbara, svordomsspäckade svada, liksom med Jan Inges mer pragmatiska vardagsomsorger och ledarskapsfunderingar.

Som grädde på moset är den här rejäla tegelstenen bara första delen i en trilogi, vars andra del redan finns ute på norska, så än behöver vi inte på länge ta adjö av det här minnesvärda persongalleriet – av dem som överlever, vill säga.