”För att du måste”, hade en av läkarna sagt när Lotte frågat hur hon skulle orka att föda fram ett barn som dött. ”För att det inte finns något val.”

Av allt som sagts var de här orden de enda som dröjt sig kvar. Kanske för att de i all sin avskalade saklighet också bar på en tröst. Människor orkade för att de var tvungna. Det var bara innan det hänt som man trodde det var omöjligt.

Sirener är boken som gav mig läslusten tillbaka. Sen jag och min sambo sen 10 år tillbaka separerade har jag inte haft någon aptit på varken mat eller böcker. Jag har ätit för att jag varit tvungen. Jag har försökt läsa för att inte känna mig lika ensam. Sirener är den första boken på flera månader som jag verkligen längtat efter att fortsätta läsa när jobb, tvätt, besök i mataffären, ångest, sjukdom stått mellan mig och dessa 307 sidor stillsam briljans.

Henrik, bokens huvudkaraktär, skriver sin avhandling om Richard Yates. Pappan Gunnar skriver manuset till boken om den självupplevda fartygskatastrofen han överlevt. Studenten Vanja skriver sin uppsats om Carson McCullers.

Klara har läst till diakon och firas i sin frånvaro på en vigningsfest där mamma Marianne dricker för mycket enligt Henrik men helt inom spannet för det normala enligt Gunnar. Marianne, som presenteras som en oerhört läsande person, ställer sig positiv till Klaras flickvän medan Gunnar, präst/patriark, tycker att Klaras ”vän” skämmer ut alla genom att inte bära skor.

Familjedramat är otroligt välskrivet och de litterära undertonerna är inte bara underhållande för boknördar utan symboliska och tankeväckande. Tänk Robert Harris Spökskrivaren kombinerat med valfri Linn Ullman-roman på dejt med Helena von Zweigbergk-doftande skilsmässoroman. Det gör bitvis ont att läsa men blir aldrig frossande i hemskheter för hemskheternas skull.

Dialogerna mellan Henrik och sambon Lotte är fantastiska. Allt som det sörjande och krackelerande paret säger till varandra får en ny betydelse. Ingen säger vad de menar, förmodligen för att de inte vet. Att kalla Colleen McCulloughs Törnfåglarna för ”populärkultur” blir ett hån vasst som en kniv. Att drömma om en resa till Kroatien blir en anklagelse. Gabriella Ahlström skildrar förhållandets förfall på ett sätt som både placerar mig i det, där jag känner det som de inblandade gör, men också utanför det, där alla samtal runt det enda samtal de egentligen borde ha gör väldigt ont i mig samtidigt som det är intressant att försöka jämföra med hur jag själv pratar förbi mina egna känslor och tankar när något är för jobbigt.

Fartygskatastrofen, missfallet, den Lucinda Williamska affären med den yngre studenten; alla var för sig ämnen som inte är originella på något sätt, men tillsammans och på det sätt som Ahlström behandlar dem är de otroligt bra. De klichéer vi är och ser i vår omgivning, de klichéefyllda saker vi gör mot varandra och sen skapar narrativ kring för att orka med oss själva. Detta är teman som Ahlström fyller sin intressanta berättelse med. Vad säger vi till oss själva och andra för att förstå, fly eller förneka de känslor vi känner?

Bara en sån sak som att inleda med över 50 sidor på en medelklassig familjefest med bitter eftersmak (svensk kulturs allra mest använda öppningsfond?) utan att jag som läsare blir minsta trött. Här etableras alla dilemman och relationer på ett smart sätt som knyts ihop på ett ännu smartare sätt i slutet av boken. Jag har alltid tyckt det låter otroligt tillgjort när folk säger att de haft bokupplevelser som fått dem att direkt börja på sidan ett när den sista sidan är slut, just nu är jag farligt nära att bli en av dessa tillgjorda.