Recension

: Sirener
Sirener Gabriella Ahlström
2014
Norstedts
9/10

Sensuella Sirener

Utgiven 2014
ISBN 9789113033952
Sidor 307

Om författaren


Foto: Caroline Tibell

Gabriella Ahlström, född 1963, är författare, moderator och känd från radioprogrammet Spanarna. Hon har tidigare skrivit två barn- och ungdomsböcker, en roman samt ett reportage om utställningen Ecce Homo. Hon har även varit en av redaktörerna för antologin Fattigdom – berättelser från den fjärde världen.

Sök efter boken

Jag är en av säkert väldigt få som helt missat Gabriella Ahlströms De oförglömliga, vilket torde innebära att jag har ännu en skatt att öppna snart. För herregud, Sirener! Redan de första sidorna befäster det som kommer att gälla boken igenom: fantastisk dialog, välmålade personporträtt som givetvis gestaltas genom just dialogen och en stark sträng av obehag som spänns och aldrig riktigt veknar. På ett bra sätt.

Så här sammanfattas handlingen i bokens baksidestext:

Den karismatiske prästen Gunnar Bohr överlever en fartygskatastrof och blir hjälteförklarad efter att ha räddat livet på en känd medpassagerare. När han tackar ja till att skriva en bok om händelsen ber han sin son, litteraturforskaren Henrik, om hjälp.

Henrik har nyligen återvänt hem efter en vistelse i USA tillsammans med sin sambo Lotte. Efter ett sent missfall kämpar de båda med att få tillvaron att hålla ihop. Framför allt Lotte känner sig alltmer pressad av sitt arbete som läkare på en akutmottagning. När Henrik möter den betydligt yngre Vanja drabbas han av en förälskelse som gör honom beredd att sätta sitt liv med Lotte på spel. Samtidigt utvecklas hans arbete med boken allt mer till en kraftmätning mellan faderns berättelse och hans eget sökande efter sanningen.

Det är så fantastiskt att ha hittat ännu en svensk favoritförfattare som lyckas med det där som är så svårt, att få ganska underliga förhållanden att verka vardagligt igenkänningsskapande fast sen ändå lidelsefullt outgrundliga ändå. Och hela tiden har jag ingen aning om hur det ska gå. Som när Henrik skickas iväg till en ”naprapat” av sin fru.

Fyra personer fanns redan inne i rummet. Tre kvinnor och en man. Alla låg på mage på en brits och andades tungt och ljudligt och på golvet bredvid mannen låg en vit pudel.
”Jag hoppas att du inte är allergisk”, sa John och nickade mot hunden.
”Nejdå, det går bra”, sa Henrik samtidigt som han insåg att en fejkad hundallergi förstås varit en utmärkt ursäkt för att få lämna rummet.
”Strålande”, sa John och gav honom en klapp på ena axeln. ”Sitt här och slappna av bara så kommer jag om ett ögonblick.” Henrik satt med ryggen vänd mot de andra och anade hur John rörde sig mellan britsarna. Efter en stund hörde han en utdragen suck och därefter ett lätt stönande. Inte ett plågat stönande, utan snarare en suck av välbehag. Lite grann som … Han vände på huvudet och såg hur kvinnan på britsen närmast honom hade skjutit upp stjärten samtidigt som stönandet tilltog i styrka. En våg av obehag sköljde genom honom. Vad var det som pågick?
”Sådärja.” John stod framför honom igen.

Jag vet inte hur ni brukar gå till naprapaten men för mig var den här scenen mycket förvånande och underhållande. Precis som det mesta i den här fantastiska romanen jag är glad att jag har hittat. Det är så behagligt att kunna luta sig tillbaka och säkert veta att författaren är smartare än en själv.

Josefine Lindén

Publicerad: 2015-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-17 07:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6128

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?