Det är fredagsmorgon och i en säng i en lägenhet på Friisgatan i Malmö ligger en kvinna och tänker. Hon tänker på det som är och det som har varit, på den hon är och den hon har varit, på familjen där en person saknas sedan tre månader men kanske är det just i kväll han kommer hem.

Det är en dag av väntan och förberedelser och i viss mån besvärjelser men också av vardagliga göromål som bryts av en omskakande händelse på stan. En enda dag som vecklar ut sig till större delen av ett liv.

Hon är en författare som inte kan skriva men oupphörligt formulerar sig och maken är en konstnären som måste anpassa sina verk efter vad som går att sälja efter att ha blivit av med sin tjänst vid universitetet.

Det är detaljerat och specifikt i det nära men samtidigt vagt vad gäller de större sammanhangen. Tiden är nu eller några år framåt. Pandemin har haft en andra allvarlig våg, Kiev är på väg att falla och samhället har blivit hårdare, staten totalitär.

Hyresvärden tycks vara försvunnen och den äldste sonen i familjen likaså, eller håller sig undan. Han har hört till de protesterande aktivisternas yttre krets men var han befinner sig nu, såväl fysiskt som ideologiskt, är oklart.

Det är så dystopier blir som mest skrämmande, när de ligger nära i tid och nära i verklighetsbeskrivning. När det som skaver i samtiden bara behöver skruvas ett halvt varv för att det ska visa sig vart det är på väg. När reglerna och överenskommelserna om samhället inte längre håller. När en rutinoperation inte längre ligger inom det möjligas gräns av ekonomiska skäl, när polisen fyller en med fruktan.

Obehaget i texten kryper in i mig som läsare och jag känner oron och osäkerheten, värjer mig mot faran i det stora och det lilla. För det är inte så avlägset längre. Det är det här som pågår och jag vill inte dit.