Recension

: Clara
Clara Jens Lönnaeus
2020
Historiska Media
8/10

Något är ruttet i staden Malmö

Utgiven 2020
ISBN 9789177890775
Sidor 312

Om författaren

Jens Lönnaeus (f. 1990) är en svensk författare och lärare. Han bor i Malmö, där hans debutroman Clara (2020) utspelar sig.

Sök efter boken

Jag recenserade ju nyligen Ett hem att dö för, där Stockholms vansinniga bostadsmarknad skapade en mörk och destruktiv relation till såväl en person som till ett boende. Kanske säger det något om hur många gånger unga författare brukar ha flyttat mellan olika andrahandskontrakt, att jag nu läst en ny debutroman som har sin utgångspunkt i ett bostadskontrakt med besynnerliga villkor. Huvudpersonen Vilhelm flyttar till Malmö, och blir inneboende hos den fascinerande och besynnerliga Clara. Han får ansöka med foto, och berätta om sina personlighetsdrag och intressen, och när han väl får se sitt rum visar det sig att villkoret för att få hyra rummet är att utge sig för att vara Claras pojkvän. Han måste spela rollen inför hennes vänner, berätta om hur de träffades på en fest i Göteborg, säga att han har jobbat i en bokhandel, och låtsas att han älskar indiefilm. Och även om det inte till en början är uppenbart för läsaren varför, så går Vilhelm med på det. Han formar om sin klädstil, sina intressen, sin personlighet, för att passa in i den väldigt specifika rollen som Claras pojkvän. Vartefter tiden går blir relationen mellan dem på samma gång mer fabricerad och mer uppriktig.

När låtsasförhållandet med Clara tar form, dyker fler och fler oroande element upp. Varför blir Clara rasande när Vilhelm berättar om sitt förflutna? Varför beter sig hennes vänner som att de vore rädda för henne? Varför låter krogägare henne plocka fram egna spritflaskor och blanda drinkar vid bordet utan att säga något? Och vad hände egentligen med Claras förra pojkvän?

Clara är en bok där mycket av det som händer på ytan är vardagligt. Vilhelm går promenader i Malmö, träffar Claras vänner på fester, och pratar om hur sann eller osann bilden av Malmö i medierna är. Han jobbar på café, häller upp kaffe och försöker att få bilden av den självsäkra malmöbon har ser i spegeln att stämma överens med sina ångestfyllda tankar och känslor. Drivkraften i berättelsen är hans mycket avsiktliga och medvetna byggande av en ny identitet, tillsammans med en krypande känsla av fara.

”Och det bästa är…”, fortsätter hon, ”…att när man väl blivit den man bestämt sig för att bli så behöver man inte längre be om ursäkt för det man gjort förut. Man var ju någon annan då. Allt det som man har gjort sig skyldig till, alla fel och misstag, de räknas inte längre. Man börjar liksom om från noll.”

Varsamt för hon sin blodiga hand vid sidan av mina nya jeans upp till bröstet på mig. /…/ Med stor koncentration, som om hon var i färd att skapa ett mästerverk, drar hon handen tvärs över min överkropp från axel till axel. Det känns varmt och klibbigt mot huden, och jag känner hur jag rycker till. Utan att röra en min vänder hon på handen och målar ett likadant streck lite längre ner.

Det är uppenbart att Vilhelm har ett trauma bakom sig som driver honom till att vilja riva upp och börja om på nytt, men vad det är förblir oklart in i det längsta. Varje gång han pratar med sin fostermamma i telefon säger hon att han inte kan hantera verkligheten, och borde komma hem. Betyder det att den svarta stadsjeepen som följer efter honom bara är en paranoid vanföreställning?

Även om berättelsens huvudspår är ganska förutsägbart, så lyckas boken ändå gång på gång förvåna mig. Berättelsen går i den riktning jag förväntar mig, men huvudpersonerna agerar plötsligt på ett sätt som är helt oväntat, och flera gånger under läsningen skakar jag klentroget på huvudet: så där kan han väl inte göra? Det där kan han väl inte säga? Och jag blir lika förtjust varje gång.

Bland bokens brister får nämnas den lite väl långsökta skildringen av Vilhelms psykologiska förvarsmekanismer i relation till barndomstraumat han är på flykt från. Förträngda/förvrängda minnen är en bekväm berättarteknisk mekanism, men ter sig inte helt trovärdig i det här fallet. Man skulle också kunna hävda att karaktären Vilhelm är lite platt, men det är ju poängen med honom – han vill inte ha några egna personlighetsdrag – allt han vill är att bygga en ny person. Och han lyckas faktiskt.

Katie Collmar

Publicerad: 2020-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2020-04-13 22:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8076

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?