Recension

: Ett hem att dö för
Ett hem att dö för Lina Arvidsson (Sthlm)
2019
Lind & Co
8/10

Villa i söderort har blivit ett sätt att leva

Utgiven 2019
ISBN 9789178614769
Sidor 331

Om författaren

Lina Arvidsson är journalist, född 1981 och bosatt i Stockholm. Som författare debuterar hon 2019 med spänningsromanen Ett hem att dö för.

Sök efter boken

För den som inte sökt bostad i Stockholm ligger det nog nära till hands att tänka att klagoropen från huvudstaden är överdrivna. Det är de inte. Bara under en kort period av mitt liv var jag tvungen att tråla blocket efter bostadsannonser, och jag har ingen lust att göra det någonsin igen. Så jag känner med huvudpersonen Hanna i Ett hem att dö för. Hon lever en alltför vanlig existens bland unga i Stockholm – flyttar runt med några månaders mellanrum, släpar med sig hela bohaget i IKEA-kassar på tunnelbanan mellan olika stockholmsförorter. Bor i sunkiga kollektiv och hos omöjliga hyresvärdar. Jobbar på timmar i hemtjänsten, ett jobb som är tungt och slitigt, men inte ger tillräckligt med pengar för att uppnå något som liknar ekonomisk trygghet. Drömmer om att komma in på en utbildning hon ständigt blir avvisad från. Arvidsson skildrar skickligt den trista, gråa, otrygga vardagslunken, utan att det någonsin känns överdrivet eller ömkande. Det är bara så tillvaron brukar se ut för den som är ung, har flyttat till en stor stad, och saknar skyddsnät.

Berättelsen tar fart när Hanna får i uppdrag att vattna blommorna hos ett ungt, välbärgat par som ska resa bort på långresa. Plötsligt har hon nyckeln till en villa som tycks tagen direkt ur en fastighetsannons med golvvärme i köket, flera badrum, och säkert en teppanyakihäll även om det inte omnämns specifikt. Hon sväljer sin avund, men tillåter sig då och då att ta en kopp te i köket, och tänka sig in i hur det vore att ha ett sådant hem att kalla sitt eget. Ensam i det stora huset skadar det väl inte att drömma? Det är bara det att hon inte är ensam. En besynnerlig Simone dyker upp, med en övertygande historia till varför hon måste stanna.

Hur relationen mellan Simone och Hanna sedan utvecklas är stommen i berättelsen – en vänskaps- (eller kanske kärleks-)historia där Simone ena sekunden är Hannas trygga punkt, för att sedan vara obegripligt arg och avståndstagande, eller rentav skrämmande. Karaktärerna är välskrivna med små egenheter och karaktärsdrag som känns både trovärdiga och unika. Jag har ofta läst om karaktärer med nervösa tics, men Hannas trikotillomani (tvångsmässiga behov av att rycka loss hårstrån) känns som ett ovanligt originellt sådant. Det är också befriande när Simones romantiska intentioner gentemot Hanna inte ger upphov till den existensiella ”herregud-är-jag-lesbisk?”-kris som jag annars hade väntat mig av genren, utan bara berörs som vilket romantiskt närmande som helst. Vill man verkligen gå in i queerteoretiskt territorium så skulle man kunna fundera på om inte Simone faller under fenomenet queer coding, men det ids jag faktiskt inte, för jag tycker ändå över lag om hur karaktären är skriven.

Ett hem att dö för är väl att betrakta som en spänningsroman, men den är ovanligt stillsam för genren. Istället för explosioner och hemliga agenter rör det sig om en vardag med en lätt obehagligt stämning som av och till kommer krypande. Jag drivs framåt under läsningen av en kombination av nyfikenhet och lätt obehag – en känsla av att något otäckt snart kommer att hända.

Boken är Arvidssons debutroman, och här och där syns tecken på att den är skriven av en författare som ännu är på väg att hitta sin form. Grundpremissen om hur Hanna längtar efter ett eget hem hamras in lite väl ofta, och berättelsen är lite väl rakt på sak – den hade kunnat bära flera nivåer eller sidospår. Det stora avslöjandet är ganska väntat, vilket inte gör mig något, men jag hade gärna velat se berättelsen skruvas ett varv till, att den väntade vändningen följdes av en som jag inte hade förutsett. Som kritik måste också nämnas att ljudboksinläsaren Gunilla Leining läser berättelsen hårt och stumt, med en knarrande röst som får det att krypa i mig. Att jag ändå valde att lyssna på delar av boken för att inte behöva vänta tills jag hade tid att sätta mig ned med en tryckt bok säger något om hur gärna jag ville läsa vidare.

Arvidssons debut står utmärkt på egna ben, men är också ett löfte om ett fortsatt skrivande som kan bli verkligt bra när hon fortsätter att växa in i sitt författarskap.

Möjligt jäv: Jag och författaren har tidigare utbytt roller derby-tacklingar med varandra.

Katie Collmar

Publicerad: 2019-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-21 09:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7962

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?