I dagarna tjoar det från studentflak vart man än vänder sig. Och sedan då? När man vaknar upp dagarna efteråt, och den där efterlängtade friheten känns lite mer vardagsgrå och läskig och kanske till och med … tom?

Där befinner sig Sebastian, huvudpersonen i Gunnar Ardelius Tjuren från Solna. Gymnasiekompisarna har dragit ut på backpacking i Asien, men Sebastian har ingen lust att följa med. Det är bara frågan vad han egentligen har lust med, förutom att komma hemifrån? Ifrån mamma Agneta i lägenheten i Solna, där ”Alla åker förbi, ingen stannar. Ingen söker sig hit, man hamnar här”.

Kanske är det därför han följer med mammas nya jobbarkompis, eller snarare underordnade, hem. Hanna är betydligt äldre än Sebastian, 35, och doftar av ”den upphetsande och milda paniken från en kvinna som för länge sedan borde fått sina ägg befruktade”. Klyschigt nog är det precis vad som utgör Hannas agenda. För henne är Sebastian en potentiell avelshingst, en tjur, och för en kväll går han igång på tanken. Det gör inte precis hans livssituation mer lätthanterlig.

Samtidigt har han spanat in Katja, som håller på med improvisationsteater, på nätet och låtsas springa på henne av en slump. Han när en fantasi om att söka till scenskolan, om att bli sedd, och kanske personifierar Katja den drömmen. I deras relation är det dock Katja som är svår att nagla fast, samtidigt som Sebastian alltmer försöker undvika Hanna och problemen med henne.

Gunnar Ardelius är onekligen är bra författare, men Sebastian … jag vet inte. Egentligen behöver man väl inte tycka om en romankaraktär för att vilja läsa om honom, men med Sebastian har jag lite svårt att komma runt det faktum att jag mest av allt vill ge honom en örfil och väcka honom ur den egotrippade, konsekvensblinda tonårsslummern.