Alex tycker egentligen inte ens att det är en kul fest. Det är bara när pojkvännen Noah bråkar och vill gå hem som hon vill stanna kvar. Egentligen får hon lite obehagliga vibbar från folk där. Droger? Bråk i luften? Svårt att säga. Det slutar i alla fall med att hon går hem, med Noah, utan att säga hejdå till Charlie, Alex kompis och danspartner som Noah är svartsjuk på utan anledning. Och att hon ångrar det.

För morgonen därpå ringer en hysterisk Bianca, den brottsbekämpande trions tredje hörnsten. Hon får inte tag på Charlie, och på nyheterna pratar de om att en sextonårig kille sparkats ihjäl under Västerbron efter en fest. Precis den fest som Alex befann sig på.

Om Katarina Wennstams första bok om Alex, Bianca och Charlie, Flickan på hotellet, framför allt handlade om mäns våld mot kvinnor så handlar Pojken under bron snarare om mäns våld mot män. Här finns ganska snart en misstänkt, men frågan är vem som ska våga tjalla – ens när bilder från misshandeln dyker upp på nätet.

Pojken under bron är med andra ord inte så mycket en klassisk ”who dunnit” som en berättelse om hela rättsprocessen, om att våga vittna och ta dödsmisshandeln ändå in i rättssalen. Där är förstås såväl Alex plastmamma Valentina, som är polis, och hennes mormor, som är pensionerad domare, viktiga tillgångar.

Om mordet i Flickan på hotellet kändes väl vuxet och skruvat för en ungdomsroman, så träffar Pojken under bron bättre. Det är fortfarande ett riktigt otäckt fall, men det känns också rimligare och vanligare att som ung människa hamna i närheten av. Inblicken i rättsväsendet är också fint folkbildande för unga, och inte minst hemmasittaren Bianca, men sina webbkunskaper, är en klockren tonårsdetektiv.

Bara Alex själv har inte riktigt vunnit över mig än. Vore hon en riktig människa kunde jag förstås inte önska någon olycka över henne som kom henne riktigt under skinnet, men nu är hon ju faktiskt inte det, så ja, det kanske jag gör? Hon är fortfarande lite väl lillgammal och liksom medelklasspräktig för min smak.