Min bild av DDR var innan jag läste Flickan bilden av ett grått samhälle. Den bild av DRR som Angelika Klüssendorf förmedlar till läsaren genom boken Flickan är bilden av ett svart samhälle.

I berättelsen får vi följa en namnlös flicka ständigt på flykt från hemmet, där den lika namnlösa mamman misshandlar henne och brodern Alex med skärp och hårda ord. En dag kommer flickans pappa hem från fängelset och flickan får springa till krogen efter fler flaskor öl hela kvällarna.

Flickan stoppar fickorna fulla med chokladkakor, parfymer, tvålar och blusar till kompisen Elviras mamma, hon som ställer fram mat till flickan och talar till henne utan att skrika.

När socialen gör hembesök är det flickan och brodern Alex som får skura golvet och tvätta fönstren och endast då får de nya skor.

Flickan rymmer hemifrån och får flytta till sin pappa och hans skengravida flickvän Ellen. Efter ett tag är hon tillbaka hos mamman. När hon sväljer en bläckpatron och hamnar på sjukhus flyttas hon dock snart till ungdomshemmet. Där får hon smeknamnet Benranglet och lär sig långsamt att upptäcka sin sexualitet, eller snarare andras sexuella begär till henne.

Det är en roman som är obehaglig att läsa, om de bortglömda anonyma människorna bakom muren. Flickan har inga drömmar. Det går kanske inte att ha några drömmar när man inte har sett något annat än en svart värld. Språket är korthugget och naket. Berättandet stannar på ytan; det finns ingenstans att fly vilket gör att inte heller läsaren kan undgå slagen, de hårda orden och nätterna på flykt.

Det är skickligt skrivet av Angelika Klüssendorf. Andra har kallat det en vacker berättelse, det tycker jag inte man kan kalla det; det är en tung berättelse, som jag inte vill vara utan.