Iris Wolff (född 1977) är sedan debuten 2012 en lysande stjärna på den tyska litteraturhimlen. Med romanen Die Unschärfe der Welt var hon nominerad till det renommerade priset Deutscher Buchpreis 2020.

I romanen Lichtungen berättar Iris Wolff Kato och Levs historia, eller kanske snarare historier eftersom de är två skilda personer om än sammanlänkade av en djup vänskap. De är vänner sedan barnsben och när romanen börjar är de gissningsvis runt 40. De har inte setts på länge och nu möts de i Zürich. De är uppvuxna i en vinkel av Rumänien som förr tillhörde Österrike-Ungern. Båda kommer från familjer som inte passar in. Hos Lev fattas pappan, hos Kato mamman. Lev växer upp med sina halvbröder och sin rotlösa mor. Kato bor ensam med sin far och är ett tämligen försummat barn. Vänskapen mellan Kato och Lev växer fram under en period när Lev ligger förlamad i sin säng och Kato blir ditskickad av läraren med läxorna.

Iris Wolffs språk svävar lätt som ett sommarmoln över sidorna men i början kändes riktningen på berättelsen oklar och det verkade vara den sortens litteratur där författaren kan skriva, men inte riktigt vet om vad. Sakta men säkert rullades historien upp baklänges och det kan vara ett nog så irriterande stilgrepp. Ungefär i mitten vände det och det blev uppenbart varför berättelsen bara kunde berättas på det sättet. Och då blev det bra, alltså bra som i ”riktigt, riktigt bra!”.

När jag väl fattat galoppen hade jag velat läsa ännu mer om hur Kato lär sig teckna, om hur Lev kämpar för att bli accepterad av bröderna och hur livet förändras när järnridån faller och det plötsligt blir möjligt att resa. Varför flyttade Levs mamma överhuvudtaget till byn i den bortglömda och superkonservativa delen av Rumänien? Hur stod hon ut att bo kvar efter att hennes man dött, när hon ändå aldrig blev betraktad som något annat än en utböling? Jag vill att Levs farmor ska berätta vad hon varit med om och jag vill veta och inte bara ana varför Katos pappa super och vart i all världen tog Camil vägen? Men allt det där har ingen plats i den här berättelsen, eftersom den bara är Katos och Levs.

Hitintills är Iris Wolff inte översatt till svenska, men den som är bekväm med att läsa på tyska, bör ge henne en chans. Läsaren kan vara säker på att Iris Wolff inte ägnar sig åt onödiga stilgrepp – hon berättar med sin fjäderlätta prosa, precis så som historien om Kato och Lev ska berättas.