Margit Silbersteins biografiska berättelse Förintelsens barn handlar om hur det är och har varit att vara barn till överlevande efter Förintelsen. Att överleva något som nästan var en omöjlighet att överleva – att ofta vara den enda överlevande av en hel stor familj, släkt, civilisation – blev för många ett livslångt trauma och påverkar efterlevande generationer.

Silbersteins föräldrar, Ernst Jakob Silberstein och Ili Channe Grunzweig, var från Transylvanien i Rumänien och deporterades 1944. De var då förlovade. Fadern hamnade i läger i Ukraina, senare i fångenskap i Sibirien och modern i Auschwitz och Bergen-Belsen.

Efter oerhörda lidanden – bådas släkter utplånades helt – fick föräldrarna åter kontakt med varandra. Mamman hade kommit med de vita bussarna till Norrköping och fadern kom efter ett par år även sig dit. Brevväxlingen dem emellan bildar en fond för boken. Små utdrag publiceras i de olika kapitlena för att förstärka eller förtydliga. Det är faderns brev – fyllda av kärlek och omsorg – som är översatta till svenska. Moderns brev blev fadern tvungen att förstöra under sina år i fångenskap. I breven stiger faderns personlighet och känslighet fram – annars var han den som aldrig talade om sina upplevelser. Talade gjorde däremot modern; hon berättade ständigt om alla i sin släkt för lilla Margit. Alla oåterkalleligt döda och försvunna. Hur sörjer man dem som man aldrig känt eller sett?

I boken redogörs för fasansfulla fakta förutom allt som har att göra med Nazitysklands dödsmaskineri. Judehatet föll tidigt i bearbetad mylla: till exempel att mellan 1940 och 1944 mördades mellan 280 000 och 380 000 rumänska judar och romer på rumänskt territorium och detta faktum har mörkats fram till så sent som på 2010-talet. Inte förrän år 2019 gavs klartecken för ett förintelsemuseum i Bukarest. De länder som gjort upp med sitt nazistiska förflutna har lättare att se och stävja främlingsfientliga tendenser än de länder som inte bearbetat och erkänt sin delaktighet.

Silberstein citerar och hänvisar till många kända efterlevande som skrivit om sina upplevelser – till exempel Elie Wiesel och Primo Levi – men också filosofer och historiker. Timothy Snyder som skrivit bland annat Den blodiga jorden om Ukraina citeras och här uppstår verkligen för läsaren en insikt om vilken blodig världsdel Europa är. Världskrigen har påverkat så gott som alla länder i Europa och nazismen lade under sig nästan hela världsdelen på några år och utplånade närmare fjorton miljoner människor. En annan stark insikt är att vi ofta uppfattar krig som ”slut” i politiskt avseende men för miljoner människor påverkar krigen deras liv så länge de vandrar på denna jord. Och deras efterlevande. Särskilt dem vars släktingar bränts i krematoriernas ugnar.

Silberstein börjar bakåt i historien med att berätta om sin egen barndom i Norrköping och om föräldrarna som unga i Rumänien. Boken är samtidigt en biografi över valda delar av författarens eget liv. Hon redogör öppet för sin barndom och ungdom. Något vanligt trots och tonårsuppror var inte aktuellt – föräldrarna skulle skyddas till varje pris efter allt som de gått genom. Inte lätt. Många gånger ett tungt ok. Självmord bland efterlevande är inget ovanligt. Barnen Margit och Willy var det absolut viktigaste i föräldrarnas liv på ett både (o)naturligt och närgånget vis.

Här berättas om besök i Rumänien men även i Auschwitz. Att söka små rottrådar är en djupt rotad drift. Men också för att förstå något. Rörande är författarens resa till holocaustmuséet i Simleu i Rumänien med bänkar från mammans födelsebys synagoga: hon stryker med handen över de mörka, tunga bänkarna som hennes mor, mostrar och mormor med all säkerhet en gång suttit på. ”Något som bär spår”. Känslor av både tacksamhet och vanmakt. I stadshusets gamla liggare hittar hon deras namn nerskrivna – för första gången någonstans. För Silberstein blev det ett slutgiltigt bevis på att de hade varit verkliga. Osökt går mina tankar till oss här i Norden – som tack vare Gustav Vasas skattepålagor – kan sitta hemma vid vår dator och släktforska ända ner till 1500-talet utan större möda.

Silberstein gör också en allmän reflektion över vad hon ofta hört människor i sin omgivning beklaga sig över: att vara tvungna att ”träffa släkten” på födelsedagar och större helger. Hennes livs stora sorg har varit att aldrig fått träffa släkten.

I slutet av boken skriver Silberstein om förhållandet till sina egna söner och hur de upplevt sin judendom som barn i Sverige. En av bokens slutsatser och budskap att det går faktiskt riktigt bra att leva med flera identiter. Allt flera idag lever med flera identiteter. På så vis slutar boken relativt ljust.

Intressant och lärorik berättelse. Boken belyser hur historien fortsätter … och fortsätter som en ström som söker sin väg.