Jason ”Timbuktu” Diakités uppmärksammade självbiografi En droppe midnatt (2016) har bearbetats till lättläst version av Tomas Dömstedt i år (2018). Boken består av sexton kapitel och texten är något större. Meningarna är ofta korta och huvudsatser dominerar.

Boken vänder sig specifikt till människor som av olika anledningar inte läser böcker i originalutgåva. På så vis passar boken särskilt väl unga men egentligen vem som helst som vill ta del av en berörande historia om att acceptera sin identitet.

Inledningsvis berättar Jason om sin farfar som alltid hade blanka skor. Farfadern föddes på en liten ort i amerikanska Södern år 1907. Som 13-åring tog han sig till Harlem i New York där han sedan jobbade som kypare alla dagar under ett långt liv – alltid välklädd. Det Jason har kvar efter honom är en sliten rock.

Jason har växt upp i Lund. Föräldrarna är den svarta Maduboku Diakité och den vita Elaine Bosak. De två träffades i USA men flyttade till Sverige där de trodde att ingen främlingsfientlighet skulle finnas.

Därefter gås egentligen hela Jasons släkthistoria igenom med fokus på fadern och hans släkthistorier. Jason vill skriva, resa till amerikanska Södern och gör det också trots att fadern säger: “Vi ska vara stolta över familjens historia … men vi behöver inte berätta om den för alla andra”. Fadern vill inte påminnas om fattigdomen, förnedringen, om slaveriet. De är inga “offer”.

Jason har ett tungt bagage; i skolan kallades han “niggerbajs” och levde senare i ständig känsla av utanförskap trots hans framgångar som artist inom hiphop och rapp. Han använde droger vilket också kom att valsa i kvällspressen. Föräldrarna kände sig svikna och faderns ord om att svarta alltid måste sköta sig så att de vita inte kan kritisera dem kommer för honom. Självkritiken plågar honom. Antagligen leder detta honom till att ta itu med frågorna: vem, varifrån och varför?

Han gör en resa till södra USA där han möter en del släktingar som får honom att båda häpna, ifrågasätta och förstå. Att hans nära släktingar skulle rösta på Trump är sådant som han hade svårt att ta in. Fadern hemma i Sverige följer intresserat hans resa och ger honom råd och många förklaringar trots att han också envist säger sig inte vilja gräva i det gamla. Jason besöker områden i South Carolina och får en stark upplevelse av att på plats och ställe se områdena där bomullsplantagerna fanns. Bomull är förrädiskt lätt men allt i dess släptåg med den vita mannens makt, våld och överläge gör arvet än i dag blytungt och ligger till grund för strukturell rasism och främlingsfientlighet världen över. I en intervju på Umeå Littfest i mars 2017 jämförde Jason känslan han kände vid bomullsfälten med den som efterlevande vittnat om att de känner när de besöker nazisternas förintelseläger där deras släktingar dödats.

Resan var omstörtande på flera plan men även en ögonöppnare. Den åldrande, motsträviga fadern är stolt över Jasons resa, både i yttre och inre mening. Modern visar sin son värme och kärlek.

Jason får svar på en del frågor om sitt ursprung och varför han är den han är. På en del frågor finns det kanske inga svar – eller så måste han besvara dem själv. Till sist funderar Jason att om han förut alltid känt sig halv så kan han nu i stället känna sig dubbel. Han är både svart och vit. Han ser på fotot av sin farfar och tar på sig den nötta rocken, sina egna blanka skor och går ut i sitt liv.

Vilja förlags programförklaring om att lättläst handlar om demokrati – allas rätt till läsning – tjänar här ett dubbelt syfte. Läs denna viktiga bok om viktiga mänskliga frågor! Ge boken till någon! Eller läs den högt för någon! En timme som ger dubbelt tillbaka.