Maciej Zaremba har blivit mycket uppmärksammad och fått många priser för sin grävande journalistik, som publicerats i både dagspress och i bokform. I den här boken får vi dock möta Zaremba själv, och hans egen familjehistoria.

Zaremba föds och växer upp i ett kommunistiskt Polen. Vad han inte vet, men som han en dag, sjutton år gammal, plötsligt får veta är att hans mor är av judisk härkomst – i ett Polen där antisemitismen åter har börjat gro, med de kommunistiska myndigheternas goda minne. Flykten går till Sverige, mest av en slump, och det är där han kommer att skapa sig en framtid.

I den här boken söker sig dock Zaremba tillbaka till sina rötter. Till sin mammas och pappas historia, men också till generationen innan dess, om mormodern och morfadern och deras öden under mellankrigstiden. Nazisternas folkmord på judar, både i Tyskland och i ockuperade områden som Polen, är förstås välkänt sedan tidigare, och det finns många som vittnat om det redan i både dokumentär och litterär form. Det som gör den här boken än mer intressant är därför skildringen av familjens öde både före och efter nazisternas ockupation av Polen. Det blir en historia om diskriminering och förföljelse, och om överlevnad mot alla odds i ett Polen genomsyrat av antisemitism såväl före som efter nazismens förödelse.

Att Zaremba är en god skribent är väl bekant. Här ger han sig i kast med en historia som uppenbarligen ligger honom personligen väldigt nära. Men än viktigare är väl kanske att ämnet på sätt och vis också är dagsaktuellt i allra högsta grad: med nazister som marscherar på gator och torg i flera av landets städer, med ett riksdagsparti som hetsar mot invandrare av alla de slag, men kanske allra mest mot muslimer. Historiens lärdomar har tydligen bleknat för en väldigt stor del av landets befolkning. Kanske kan Zarembas bok hjälpa en del att minnas vilka fasor som antisemitism – och i förlängningen därmed också andra former av rasism – kan ta sig, innan historien tillåts upprepa sig.