När vi lämnade Doften av en man (2017), bok två i Agneta Pleijels suveräna självbiografiska trilogi, vill jag minnas att hon som bäst var i färd med att dra upp bopålarna och lämna Göteborg och Haga bakom sig. Ett jobb hos den legendariske Karl Vennberg på socialdemokatiska Aftonbladets kulturredaktion väntade i Klarakvarteren. Den påföljande och […][...]

Maciej Zaremba har blivit mycket uppmärksammad och fått många priser för sin grävande journalistik, som publicerats i både dagspress och i bokform. I den här boken får vi dock möta Zaremba själv, och hans egen familjehistoria. Zaremba föds och växer upp i ett kommunistiskt Polen. Vad han inte vet, men som han en dag, sjutton […][...]

Ett spöke går genom den svenska skolan – kommunaliseringens spöke. Ja, förlåt min parafras, men jag kan faktiskt inte komma på någon bättre bild. Vart man än vänder sig kring skolans problem vilar den där som en mörk skugga. Kommunaliseringen. I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på […][...]

”Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.” Så skriver journalisten Maciej Zaremba i Skogen vi ärvde och hänvisar till Sveriges Nationalatlas, där begreppet ”skog” tydligen ersatts med ”skogsbruk”. Ur den drar han också slutsatserna: Om femtio år kommer de flesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage […][...]

Är det en slump att det finns en tjejfärg men inte en killfärg? Nej, skulle Fanny Ambjörnsson förmodligen säga. Generellt är killgrejer högstatus, något som alla vill ha, medan tjejgrejer är lågstatus och något som killar inte suktar efter. Att säga att en tjej uppför sig som en kille är sällan fel, men att säga […][...]

Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant. Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, […][...]